Vart tog bloggen vägen?
En av nackdelarna med att inte sköta om sin blogg är att man har ca 1400 spam medelanden att radera när man för första gången på ett år loggar in. 1400 spam uppgår till ca 54 sidor eller i praktiken ett blödande pekfinger… Jag vet inte om spam säger någonting om människans natur: de flesta handlade om sex - att få sex, piller för funktionalitet, porr om man inte får nåt och sex med freddie (jag tror jag står över). Utöver detta fanns ett flott erbjudande om argentinskt körkort helt utan lektioner, kortspelsstrategier, lyckopiller av olika slags plus lite till…
Här skulle jag kunna göra ett andligt resonomang om skillnaden mellan människans högre och lägre jag, hennes animaliska natur kontra hennes - ja, vad heter det nu? - mellan nafs al-lawâma och och nafs al-’ammâra bi-l-su’ och vikten av att kämpa emot sitt lägre jag och att inte ge efter för sina animaliska drifter. Eller ett samhällslamenterande resonomang om hur ensamma människors desperation utnyttjas för att sälja in quickfixes - använd vår kasinostrategi så vinner du pengar och alla flickor kommer att jaga dig,m köp sedan våra piller så blir du stark som en oxe och alla kvinnor kommer att vilja vara kvar hos dig.
Eller kanske beklaga mig över att ingen vill gå den klassiska gamla hederliga vägen för att uppnå någonting. Istället för att ägna ett halvår på någon körskola med lika intensiva studier som intensiva utgifter frestas man att köpa ett argentinskt körkort på internet som man sedan enkelt kan omsätta till ett svenskt dito…
Vad gäller andliga saker hade jag tänkt undvika det då jag när jag startade bloggen ville ha utrymme för att skriva om andra saker än just det - jag hade en hemsida som bara handlade om dessa saker och jag ägnade mycket tid åt den. Men samtidigt har jag andra intressen som fotografering, matlagning och musik - kreativa intressen som pockar på att få något slags utlopp. Därför startade jag en helt annan hemsida och den här bloggen. Sen glömde jag bort alltihop. Det är därför jag i kväll har suttit och raderat 1400 spammedelanden. Stavfrelen beror förresten också på det.
Anyway, jag vill skriva av mig om saker som ligger och pyr innanför skallbenet. Jag vill skriva om musik som har varit avgörande på en massa olika sätt i mitt liv. Jag vill skriva om 9/11 (alltså: Najn ällävven - nej då jag är ingen foliehatt som reflexmässigt spottar ur mig konspirationsteorier om allt som går att vränga till, jag bara tror inte på den officiella storyn). Jag vill skriva om slipsar, mat, politik, sånt som irriterar mig…
En ny blogg ser dagens ljus…
… eller nattens mörker.
Det är konstnären och bloggaren Ida D. som öppnar upp det runda arkivet, soporna med andra ord. Under flera års tid har hon bloggat om rasism och fördomar och engagerat sig mot dessa företeelser i sin konstnärliga verksamhet. Under dessa år har hon också fått ta emot mängder med hatbrev och fått utstå en nästan löjligt massiv kritik, personförföljelse och kränkningar på ett antal bloggar och i media som en direkt reaktion på hennes engagemang. Under vintern tog hon en kort paus från bloggandet då hon fick ta emot direkta mordhot mot sin familj och sin person.
Ett urval ur denna flora av hatbrev kommer nu att publiceras på en nyöppnad blogg, Idas soprum: http://idassoprum.blogspot.com/
Att detta hat tar sig nya och vidrigare uttryck är tydligt efter nyårskvällens mordförsök på Islamic Center i Malmös imam: http://sydsvenskan.se/malmo/article617408/Skott-mot-moskén-pa-Islamic-center.html
På vissa hatbloggar resoneras det att det skulle vara antilibyska salfistjihadistislamistkriminella som ville markera sitt avståndstagande mot att moskén köpts upp av Libyen och att det snart är igång ett islamistiskt inbördeskrig i Malmö… Det är naturligtvis helt otänkbart att det skulle vara rasistiskt motiverat. Rasister är ju egentligen fridfulla och kärleksfulla människor som bara har en mild oro för Sveriges utveckling och ett sunt intresse för politik, de känner ju inget hat eller sluter upp kring ideer om människor olika värden eller någon demoniserad bild av vare sig muslimer eller invandrare. Och förresten säger de ju bara sanningen om det multikulturella samhället som sveriges hela etablerade politikerkår och massmedia på grund av en svenskfientlig konspiration förtiger och sopar under mattan… Yeah right!
Proffstyckaren Jinge har en annorlunda teori: http://jinge.se/mediekritik/mordforsok-mot-imam-i-malmo.htm
När det känns bra… igen.
Ostar
Ostar igen
Och hela bordet
Samhälle Vanligt jävla hyfs Åsikter: fördomar Olof Palme Rasism
by admin
leave a comment
Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle.
Dagens politik är på många sätt feg och rygradslös. När jag i början av 80-talet insåg att även jag skulle komma att rösta, inte i det pågående valet men nästa, var det två politiker som jag kände stor respekt för: Lars Werner och Olof Palme. Werner hann jag uppleva s a s via tv och han framstod som en rak och hederlig person. Vad han sade kommer jag inte ihåg. Olof Palme såg jag en gång hålla tal på Liseberg, som en lite prick på andra sidan ett hav av människor. Nu blev han mördad strax innan jag egentligen blev politiskt medveten. Men jag kände ändå en viss storhet kring den mannen genom andra som höll honom högt i min omgivning. Först i efterhand när jag hört och läst om honom och av honom har jag förstått att sådana politiker kommer aldrig igen. Lars Werner efterträddes av Gudrun Shyman som trots en del ljusglimtar aldrig kom upp i någon högre nivå och vars främsta politiska bragder bestod i att i onyktert tillstånd kissa på en blomkruka inför ett antal journalister och sedermera gå med i Femistiskt initiativ - ja, jag är ironisk. Palme efterträddes av Ingvar Carlsson som var okej men ändå inte av samma kaliber (men med fast hand dock, vid ett tillfälle då han gav min lillebror sin autograf tryckte han bläckpennan så hårt att den gick sönder) och vad som hände i den socialdemokratiska partitoppen efter honom är det väl ingen som riktigt förstått…
Idag är det iallafall ingen politiker som skulle säga vad Olof Palme sade 1965 (åtta år innan jag föddes):
Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans.
- Tal vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle, 30 juli 1965. Källa: Palme, Olof, Politik är att vilja, Stockholm : Prisma, 1968, s. 181-182.
Hans tal återspeglar ett helt annat samhälle än det vi har idag. Nu har grumliga rasteorier aldrig varit så nära ytan och så lätta att se, politikerna i de etablerade partierna aldrig så beredvilliga att sno väljare från SD och andra rasist- och populistpartier genom att ta över deras hjärtefrågor, hellre än att sätta ner foten… Sverige håller på att gå åt helvete, inte på grund av massinvandring utan på grund av hatideologier och rasism, utanförskap och otrygghet. Det är ingen som längre bär knappen med texten, “Rör inte min kompis!”
Palmes tal med ett beat från Latin Kings:
http://data.s-info.se/data_page/1232/documents/THE_LATIN_KINGS___FOERDOMAR.MP3
Orientalism Samhälle Vanligt jävla hyfs Åsikter: muslimer Rasism
by admin
leave a comment
Muslimsvin
När jag går ut från tandläkaren på munkhättegatan är det någonting som fångar min uppmärksamhet. På gatstenen mörka av fukt ligger en bit papper, det är en tom pappersrulle. Den är deformerad av fukten och förmodligen har någon trampat på den. Längsgående har någon skrivit om och om igen ett enda ord: “Muslimsvin”.
Jag blir störd när jag läser orden. De är omsorgsfullt skrivna med bläck, stora och tydliga bokstäver. De pulserar med avsky och illvilja, ett lågintensivt hat som någon velat kommunicera till någon annan, någon skall tydligen få veta att dessa känslor är riktade mot honom eller henne. Eller är det allmänt riktat mot var och en muslim som ser den här rullen?
Varför är det så viktigt att kommunicera det här hatet? Vad är syftet? Är det att skrämma folk, att de skall känna olust… tror man att Lindängens somaliska, romska, arabiska och bosniska befolkning till slut skall packa sina resväskor, montera ner parabolerna från balkongen och åka hem igen? Till vilka hem då? Den krassa verkligheten som så många inte verkar förstå är att den muslimska invandringen inte är ett organiserat maktövertagande, ett lågintensivt jihad där stora barnkullar är massförstörelsevapen riktad mot den svenska folkstrupen. Förfallet och misären i de invandrartäta områdena - där herrgården med sina söndervittrade kackerlacksbemängda hyreshus, nutidens statarlängor, är skräckexempel - inte är idealet för dessa människor, inte någonting som de vill omvandla resten av Sverige till. Nej man flyr från krig och övergrepp. Dessa människor kan berätta om hur det var att drivas av serbiska mördare över fälten utanför Prijedor, hur det är att maktlös utan att kunna trösta eller lindra se sina barn och familjemedlemmar brännas ihjäl av vit fosfor… De kan berätta om hur familjen samlades varje söndagförmiddag och åt frukost och lyssnade på Fayrouz tillsammans i förorten strax utanför Baghdad, om mosaikerna i Herat och Kandahar och om hur krig, våld och övergrepp sliter sönder hela ens tillvaro. Men de reduceras till en grå hotfull massa, utan ansikten, individer eller människor - en grå massa som enbart kan karaktäriseras som: “Muslimsvin”.
Hursomhelst ligger den där på marken och sakta komposterar i höstrugget i skarp kontrast mot ljuden från de lekande barnen på dagiset bredvid. Jag tar upp pappersrullen och går mot soptunnan ett par meter bort. Man kan säga att jag röstar lite tidigare. På insidan av rullen har någon skrivit ett namn. Initialen “J” och ett efternamn. Är det avsändaren? Jag vet inte, men både budskapet och den eventuelle avsändaren åker i papperskorgen…
Fayrouz: Ljudet av en söndagsmorgon som aldrig kommer åter…
Samhälle Åsikter: Bosnien Demonisering etnicitet förintelsen Genocid Radovan Karadzic Sverigedemokraterna
by admin
leave a comment
Radovan Karadzic, Sverigedemokrater och “Om detta måste vi berätta”
Radovan Karadzic skulle tydligen ha ställts inför rätta idag (SvD1; SvD2). Det vore bra om det verkligen kom till stånd och att han verkligen blev dömd för sitt ansvar tillsammans med många andra krigsförbrytare ansvariga för den moderna historiens mest vidriga genocid. I Bosnien under 90-talet mördades muslimska bosnier, kvinnor och barn våldtogs systematiskt – till den grad att man i Haag för första gången i historien tog upp våldtäkt som en krigsförbrytelse… I Karadzic fall är det massakern i Srebrenica (Wiki) som är det mest angelägna. Nu dök han inte upp i rätten. Han ville ha mer tid på sig att förbereda sig. Som om tretton år inte räckte till… Kanske vill han göra samma sak som Serbiens förre president och hålla sig undan rättvisan så länge som möjligt och kanske hinna avlida och få en hjältebegravning innan dess.
Från min barndom på 80-talet minns jag kampanjen
Från min barndom på 80-talet minns jag kampanjen, ”Om detta måste ni berätta”: en bok om förintelsen som spreds tillskolor och hushåll. Den översattes t o m på ett antal invandrarspråk – arabiska bl.a. – så att verkligen alla skulle kunna ta del av detta hemska som skett i historien: så att det aldrig skulle kunna hända igen. Vi skulle lära oss av tranformationen av det tyska folket från hederliga människor som inte ville en fluga förnär till mordiska och hatiska nazister, lära oss av mekanismerna som Hitler och hans kumpaner så effektivt manipulerade, osv.
Uppenbarligen fungerade det inte när denna statligt inpräntade kunskap verkligen sattes på prov under 90-talet. Inte många röster höjdes vare sig på folklig nivå eller på politisk/diplomatisk förrän det var försent. När det hela redan hade hänt. Kanske var det etniciteten eller religionstillhörigheten det var fel på… Om detta måste ni berätta, syftade till att en ny förintelse på det judiska folket inte skulle få ske igen. Men bosnierna och senare kosovoalbanerna var ju muslimer. Jag tror inte att man kopplade helt enkelt…
Jag tror fortfarande inte att man kopplar: när man från vissa klartänkta debattörers sida varnar för Jimmie Åkessons sätt att ensidigt framställa muslimer i Sverige som en homogen och individlös massa som tillsammans utgör ett hot mot Sverige, och menar att detta borde sätta igång varningsklockor. Denna retorik är inte ny, inte samhällsklimatet den uttrycks i heller och inte det som den syftar till heller. Då skyndar sig andra och förklarar von oben att det inte alls är så, det här är annorlunda och inte alls som i tyskland under 1930-talet och definitivt inte som i Jugoslavien under 90-talet. Och verkligen inte som Sverige idag! Nä vi svenskar är ju höjda över allt sådant, vi ser ju igenom all sådan retorik och någon rasism finns inte i Sverige. Det är bara det att Sverigedemokraterna förmodligen kommer in i riksdagen nästa val…
Det vi borde ha lärt oss av historien
Det vi borde ha lärt oss av historien är att det inte kommer att gå väl om man ensidigt svartmålar en etnicitet, minoritet eller liknande, ensidigt avhumaniserar, avindividualiserar och demoniserar den till dess att majoriteten inte längre förmår se dem som människor och individer. Det går inte bra helt enkelt. Så får folk säga vad de vill.
Vi får hoppas att Radovan inte får sitta av sitt fängelsestraff i Sverige, här är det nämligen rabatt på muslimska bosnier (SvD). Vi får hoppas att regeringen inte rabatterar de inhemska muslimerna på samma sätt, när det nu kommer till ett val och en ny regering…
Läs även
SvD: Negra Effendic: De sörjandes krav…
Ida Dzanovic: SD:s syn på muslimer…
Även proffstyckaren Jinge sätter huvudet på spiken: Den svenska rasismen
På en bänk i Stockholm
Jag sitter på en bänk i Stockholm. Jag har promenerat vid slottet och gränderna i gamla stan. Jag mår bra. Bakom mig är högsta domstolens byggnad, till vänster om mig ligger riddarhusets ena flygel, vidare bortom vattnet ligger rådhuset vars gyllene tre kronor högst upp i tornet glittrar i solen, till höger om den ligger rosenbad och sedan riksdagshuset. Jag har ätit en risifrutti och en ciabatta och njuter av en omgång three nuns… plötsligt hörs en späd men varm röst:
– Hej. Är du också bostadslös?
– Öh… nej. Det är jag inte svarar jag, och tittar upp på en späd, ganska mager och ganska söt ung kvinna som sätter sig på bänken bredvid och är tyst. Hon tittar rakt fram ut över vattnet och säger ingenting mer.
Jag reser mig efter en stund upp för att gå. Jag skall till stationen för att möta min kollega. Inte för att hon egentligen behöver mötas men det är order från chefen…
– Är du författare frågar, kvinnan från bänken.
– Nej, svarar jag.
– Är du poet då?
– Nej inte det heller men jag skulle gärna vilja vara författare. Varför undrar du?
– Du ser ut som en författare.
– Tack säger jag. (ensam och mottaglig för smicker känner jag djup tillfredställelse i att ha blivit tagen för både författare och poet).
– Vad jobbar du med då?
– Jag är assistanssamordnare. Svarar jag. Väl medveten och det brutala antiklimaxet lägger jag till, “Det är bara nästan lika kul som det låter…” Hon skrattar till.
Jag sätter mig ned bredvid henne på hennes bänk. Jag känner att hon vill prata och jag kan inte riktigt avfärda henne. Hon berättar för mig att hon inte heller är bostadslös egentligen men att hon bor med två “flator” som vill ha sex med henne hela tiden och bråkar med henne för att hon inte vill ställa upp. Eftersom hon inte kan vara hemma går hon runt hela dagarna och sitter på bänkar.
– Jag är livrädd, säger hon, för att få rynkor.
– Vad då? Av solen?
– Nej, säger hon, med en ton som om det vore det dummaste hon hört idag, för jag går ju ute hela dagarna. Det är därför jag har dem här. Och hon tar av sig sina stora solglasögon och tittar på mig.
– Har jag det, säger hon.
– Vad då för nåt?
– Jamen, rynkor! Har jag det?
– Nej, säger jag, du är fin.
Hon berättar om hur hon hela tiden träffar män som lurar henne. Gifta män som vill ha sex utan ansvar och som dumpar henne så fort hon börjar ställa krav på att de skall infria sina löften. Hon är söt som en lillasyster och jag känner för henne. Men hon är samtidigt konstig och jag får känslan av att hon är påverkad av någonting. Inemellan försöker hon lura ut om jag bor i Stockholm och om jag har rum för henne hemma hos mig. Jag berättar att jag bara är här på besök, att jag har hälsat på en god vän och att jag är på väg till Sollentuna för att gå en utbildning som min chef har skickat mig och en kollega på. Så berättar hon om en kille hon träffade på ett tåg, som gav henne ett telefonnummer till ett teatersällskap. Hon ville gärna bli skådespelare. Men eftersom hon inte ville ha sex med honom fick hon själv fixa in sig där utan hans hjälp. Ja det där med sex – eller sexuellt utnyttjande - var en röd tråd i hennes berättelser och när hon konstaterade att “män är svin” hörde jag mig själv emfatiskt hålla med henne. Sedan ändrade jag mig lite och sade att jag är ju också man så jag skulle vilja nyansera det hela lite…
– Ja men DU verkar vara så fin säger hon.
– Det värmer mig att du tycker det, säger jag, jag försöker vara en bra person även om jag inte alltid lyckas så bra som jag skulle vilja.
Jag måste gå så jag säger till henne att det har varit fint att prata med henne och så, men jag måste verkligen gå. Hon vill byta telefonnummer och jag blir lite orolig, jag anar ju att det finns mer under den där späda och lite naiva ytan som får mig att känna mig som en storebror, någonting mörkare, och jag vet att jag inte kan hjälpa henne på annat sätt än att prata en stund med henne utan att utsätta henne för baktankar och göra henne illa så som så många andra män hon träffar verkar göra. Men så ändrar hon sig, hon har gett sitt telefonnummer till folk som sedan inte ringt henne och hon blir så orolig, säger hon, av det. Men vi har ju pratat så länge och hon tycker att jag verkar ju vara en bra människa… vi kommer överens om att om vi träffas igen så byter vi nummer. Jag skyndar mig iväg över bron som leder bort från henne mot stationen och jag vet att hon sitter där och tittar rakt ut på vattnet bakom sina solglasögon och på andra sidan ser jag henne fortfarande på bänken. Jag går för att möta min kollega på stationen och jag undrar vad jag kan göra. Förmodligen ingenting.
*
Jag funderade efteråt om vad jag kunde lära mig av det här… kanske inget annat än att vara en bra man. En man för min hustru och en manlig förebild för min son. Att skapa trygghet i min familj, som ju är navet i min och deras tillvaro, en trygghet i kärleken till min hustru som får mig att alltid sätta hennes lycka först och min sons, som en gång – om Gud vill – skall bli en kärleksfull far och make, där jag är den första förebilden han haft.
Och att visa kvinnorna i min närhet respekt, värme och ett korrekt beteende. Fast män är ju alltid män, säger en del… och så är det förmodligen, men det måste få lov till att finnas nyanser. Jag är övertygad om att det också är ett manligt drag att behärska sig, visa urskiljning och att underordna sitt lägre jag en uppsättning värderingar och etiska ställningstaganden. Fast det är ju så jävla underligt att världen då kryllar av kvinnor som har erfarenheter av män som inte klarar av detta.
Livsstil Mat: Montalbano Passion Pasta Puttanesca vongole Zino
by admin
leave a comment
Al mio amore - Kommisarie Montalbano och lite passion
Jag har tittat igenom ett antal avsnitt av Montalbano på svt/play… Ibland undrar jag om det inte är Stefan och Christer jag tittar på. Allting verkar så överspelat och klichéartat. Men jag kan inte italienska och jag känner inga italienare så jag vet inte hur de är; kanske pratar italienare alltid i falsett och drar ut på sista vokalen i varje ord så länge de kan, kanske äter de enbart pasta och friterad bläckfisk och kanske är de notoriskt otrogna med enbart jättevackra och sensuella kvinnor som blir till sig i trasorna av att man är en medelålders gubbe med rakat huvud och 3 deciliter pondus… Jag vet inte.
Samtidigt är jag avundsjuk på Montalbano. Jag vill också vara som honom. Ett spännande jobb med oregelbunda arbetstider med mycket ansvar - Buono!
Bo i en klassisk italiensk villa vid havet med enorm terass med utsikt över en blå och ljust smaragdgrön bukt utan badjävlar på varje millimeter; där man man kan äta frukost ute och dricka kaffe från en moccabryggare - Buono!
Att ta kvinnor till den lokala resturangen där man är du med kocken, kan hela menyn utantill och med en krypskytts precision kan rekommendera damen vad hon skall äta och veta att hon kommer att älska vad du rekommenderar; och maten är sådan att man inte kan hindra sig från att efter den första tuggan, med olivoljan rinnande i mungipan, skrika ut mot köket genom hela resturangen, “Complimeeeenteee!” - Buono!
Skulle jag sammanfatta detta med ett ord skulle jag välja ordet, “Passion”.
Smaka på ordet en stund. Vilka bilder kommer upp i ditt huvud? Tänker du på sex? Tänker du på flamenco? Chili?
Jag tänker på dem sakerna iallafall, och försöker göra det med stil. I min passionerade drömvärld börjar sexet - om det nu är det som det handlar om - kanske på en resturang, en lite dyrare med lite bättre mat och med något extra, alltså inte kvarterets kinakrog, gärna uteservering i en bra miljö… Jag betalar, vi är nydushade och luktar gott. Vi äter utan att tala alltför mycket, för maten är god och det räcker att vi betraktar varandra, sticker gaffeln i varandras tallrikar för att smaka, små kommentarer om smaker, kryddor o s v. Samtalet börjar på riktigt först vid desserten och kaffet, jag har en Zino senorita mellan läpparna - fast endast om det är okej med sällskapet - och hon är vacker där hon sitter mitt emot mig och hon är hela mitt fokus (jag menar, maten är ju uppäten vid det här laget…). Vi promenerar - helst vid stranden i Sicilianska Marinella, men folkets park i Malmö kan i nödfall duga. Hon fryser lite och utan att tveka drar jag av mig kavajen och hon sveper den om sig över axlarna och liksom lite kryper ihop i den som om vore den min famn. Eftersom vi är inställda på att njuta av varandra och av tillvaron vi delar, även om det kanske bara är tillfälligt, så gör vi just det. Njuter av tillvaron som den är just nu.
Slutar det med sex? Jag sade ju det ordet i början av det här stycket. Det är det som är grejen, det gör kanske inte det. Och det kanske är det mest tillfredställande.
I Montalbanos fall slutar det alltid med sex. Förr eller senare i varje avsnitt iallafall. Men då är det också han som är otrogen sin partner. Det finns en sådan men som aldrig är annat än en irriterad röst i telefonen. Här känner jag att det är en kliché, att italienare är så köttsliga människor att den attityden till förhållanden är en normal del av den italienska livsstilen… Jag stör mig på det. För mig är det inte passion, det är tvångsmässigt betéende. Man reder ut sitt förhållande, fungerar det inte går man åt varsitt håll och sedan är man fri att gå hela vägen med vem det nu är man vill ha, det är också passion.
Passion i ordet bemärkelse av att vara en reducering (dvs som när man reducerar, kokar ihop, en god hemlagad buljong till något ännu godare) av många olika koncept är för mig något annat än Montalbanos otrohetliga eskapader. Ja det är att äta Linguine alla volore, eller di puttanesca med olivoljan rinnande i mungiporna, att älska med sin kvinna, att njuta av tillvaron och skjuta alla ansvar och bekymmer åt sidan för att leva till fullo i nuet, det innevarande skeendet som pågår just nu och som går förlorat för alltid om man inte griper det.
Men det är också att ha ordnat med sina ansvar; innan man äter på resturangen betalar man räkningarna - hur får man annars behålla sin italienska villa vid havet; innan man älskar med sin nya kvinna har man ordnat upp inte bara sitt trassliga förhållande som man lämnar (Montalbano, lyssnar du?) utan man har också tagit itu med sina problem så att man kan lämna dem bakom sig och utanför. För vem är du om du inte har ordning på dig själv? Vem är du om du slarvar dig igenom ditt arbete (snart arbetslös i o f sig)? Vem är du om du inte arbetar med dina egna problem och shapar upp? Vem är du om du inte utvecklas och uppfyller dina drömmar och din längtan?
Ja du är inte passionerad iallafall, utan rätt misslyckad. Ja, jag dömer inte någon, jag är själv den gnällige krake som bara beskriver en drömsekvens ovan som jag själv aldrig upplevt…
Men jag vet iallafall att i min egen värld så är passionen det avgörande. Passionen är frukten av mina ansträngningar, det är målet och inspirationen, drivkraften bakom allt jag vill göra; och när det inte är det, då är livet inte värt att leva, inget som kan kallas liv… Om jag skall tala för mig själv alltså.
Och snart är det lön igen, då vet jag vart jag skall ta min kvinna, il sole del mio giorno, någonstans. Och yesss, im fly!
När det känns bra
Ibland känns det riktigt bra. Jag och grabben gick och handlade, han gick med inköpslistan och höll koll på vad jag stoppade ner i korgen. Det var för övrigt han som skrev den, och ritade små gubbar vid sidan om varje post, en gubbe som föreställde mig vid det som jag föreslagit och en gubbe som föreställde honom vid det som han hade föreslagit… sådant som körsbärstomater, färsk basilika och timjan, oliver och parmesan. Sådant är passion på en tallrik, lite enkel men ändå speciell vardagslyx.
Det blev pizza till kvällsmat. Och vi tränges båda två kring skålarna med oliver, tomater, svamp osv, hjälptes åt med att föra över de ogräddade pizzorna på den mjölade skärbrädan av trä för att sedan kana över den till den heta plåten i ugnen. Härligt.
Quattro gusto
Quattro gusto betyder ungefär “Fyra smaker” och lär vara populär på trattoriorna i Rom… man skär helt enkelt en strimla deg från vardera långsidan och kortsidan och lägger dem i kors över pizzan och vips har man fyra sektioner att fylla med fyra olika fyllningar…
Här blev det följande, dvs utöver tomatsås och ohälsosamt mycket riven ost:
1. Skogschampinjoner och ostronskivling, färsk timjan, tomater; och när den kom ut ur ugnen, ett par kvistar timjan och några flarn parmesan och en skvätt olivolja;
2. Salami, svarta oliver och mozzarella;
3. Här blev det ett experiment. Jag älskar Linguini di puttanesca, en pastarätt med väldigt rustik och livsbejakande smak av vitlök, sardeller, svarta oliver och kapris - så jag svettade lite hackad vitlök och sardeller i en rejäl skvätt olivolja i en stekpanna och grundade den tredje biten av pizzan med detta. Sedan tillkom svarta oliver, kapris och färsk basilika. Resultatet smakade, eh inte riktigt som la bella puttanesca… Sardeller funkar inte på pizza ens i halvt upplöst oljebaserad form, det smakar ändå som den där sträva luddiga fisken man inte ville ha på pizzan…
4. Sista fjärdedelen fick ta emot det som blev över av fyllningen, dvs tomater, oliver, svamp o s v.
Pizza
Degen som blev över (eller jag hade beräknat att det skulle bli så, menar jag) räckte till en lagom stor pizza med svamp, mozzarella och strimlor av rökt kalkon tillsammans med svarta oliver och färsk timjan. Väl ute ur ugnen fick den sig ytterligare timjan, parmesanflarn och en skvätt olivolja… Mmm, passion på en tallrik.
Nöjda och belåtna återvände vi till våra favoritsysslor. Grabben till sin playstation och jag till balkongen. I kvällssolen njöt jag av min gode vän Lavazza, tillredd på turkiskt sätt och tittade på människorna nere på gatan. Och jag kände mig tillfreds.
Och så blev det fotboll och jag fick fortlöpande rapporter ut till balkongen från det lilla fotbollsintresserade barnet. Jag kan inte säga att jag gillar fotboll, men jag gillar honom och ja, jag satte mig faktiskt en stund framför tv:n och gav mig hän. Lite. Och så vann vi ju med 3-1.
Samhälle Vanligt jävla hyfs Åsikter: ideal Kvinnor manlighet respekt Saker som får en låg
by admin
leave a comment
Saker som får en låg: Det här med främmande män och kvinnor
På väg till jobbet i dag – jag har semester, men ibland måste man - blev jag förbicyklad av en ung kvinna. Hon var klädd i en ganska tajt och mycket kort kjol och nåt slags leggings (tror jag det heter) och hon gav mig en snabb blick mest för att kolla trafiken omkring sig gissar jag. Hon cyklar framför mig, inte så mycket fortare än jag och jag hinner upp henne i varje uppförsbacke och vid varje stoppljus. Hon sneglar bakåt allt oftare på mig och vid det sista stoppljuset innan mitt jobb verkar hon nervös och hon drar i sin tramsigt minimala kjol för att få den att täcka lite mer. Även jag känner mig lite orolig, situationen verkar som om jag följer efter henne, men det gör jag ju inte. Jag hoppas att hon skall fortsätta vidare någonstans så att hon kan lugna ner sig.
Men inte, hon cyklar upp på den breda trottoaren bredvid kontoren med mig fem meter bakom henne och visst, hon cyklar in på gården till cykelställen och jag parkerar min cykel bredvid henne och hon grips av en mild panik, fumlar med låset, håller på att tappa sin nyckelknippa o s v. Jag går demonstrativt fram till ytterdörren och trycker med överdrivet stor tydlighet på kodlåset för att visa att jag faktiskt jobbar här och jag är inte farlig alls, vi skulle bara samma väg.
Egentligen är jag sur på hennes sätt att reagera på mig. Tror hon verkligen att det räcker med en minimal kjol och ett tramsigt beteende för att locka fram våldtäktsmannen i vilken främmande man som helst? Vad tror hon om mig? Bara för att jag har skägg och ett medelålders manligt utseende gör det inte mig till ett perverst monster förslavad under min allra lägsta begär utan möjlighet att kontrollera mig ens i dagsljus med människor omkring? Jag är en rätt hygglig snubbe och även om jag tittar en extra gång ibland gör jag mitt bästa för att respektera kvinnor omkring mig.
Jag går in på kontoret i alla fall och där sitter min kvinnliga arbetskamrat. Jag berättar om händelsen, mest som en ”rolig grej” att skratta åt, men också för att beklaga mig, om inte annat är mitt manliga ego sårat…
Då berättar hon istället om hur hon blev förföljd ute på gatan, in i en affär runt hyllorna av en man som hela tiden glodde på henne med ett obehagligt uttryck i ansiktet. Denne väntade sedan på henne i utanför affären och när hon slog till reträtt tillbaks in i affären för att vänta på att han skulle gå sin väg så följde han efter in igen.
Så kanske skall jag inte ta kjolflickan med det hysteriska beteendet så personligt. Kanske var det inte alls mitt utseende eller mitt beteende som hon i nåt slags inbilsk dumhet misstolkade. Kanske har hon upplevt just sådana saker och blivit rejält skrämd. Jag gissar att när man står inför den risken att bli antastad eller t o m våldtagen så sätter det sina spår i ens sätt att värdera omgivningen, för visst kunde jag ha varit ett äckel som triggades igång av hennes minimalt beklädda rumpa och lår på cykeln framför mig och en sådan bör man ju absolut se upp med.
Fast jag kan ändå inte acceptera det. Jag är en hygglig karl, visserligen svag för brunetter och sådant men inte värre än någon annan hygglig karl; jag har ett hjärta i storlek med ett varuhus och jag vill alla väl. Jag varken kan eller vill ta ansvar för vad de lägre stående varelserna av hankön ställer till med, jag har inte med dem att göra och jag vill inte blandas samman med dem bara för att vi hör till samma kön. Tvärtom vill jag att kvinnorna i min närhet skall känna trygghet med mig, och om det märks att jag uppskattar dem inte bara för att de är trevliga att samtala med utan också för att de är kvinnor, så borde det vara en självklar första tanke att, ”Den där snubben kommer ändå att respektera mig och inte utsätta mig för något som kränker mig eller försätta mig i en situation där jag inte vill hamna.”
Men jag drömmer kanske för mycket om den idealvärld som inte finns…
Apropå det satt jag en stund och samtalade med en kvinna på en bänk i Stockholm, hennes erfarenheter satte också mina manliga önskeideal i perspektiv, men det får bli nästa blogginlägg.