Mats Olsen Blogg

En ny blogg ser dagens ljus…

… eller nattens mörker.

Det är konstnären och bloggaren Ida D. som öppnar upp det runda arkivet, soporna med andra ord. Under flera års tid har hon bloggat om rasism och fördomar och engagerat sig mot dessa företeelser i sin konstnärliga verksamhet. Under dessa år har hon också fått ta emot mängder med hatbrev och fått utstå en nästan löjligt massiv kritik, personförföljelse och kränkningar på ett antal bloggar och i media som en direkt reaktion på hennes engagemang. Under vintern tog hon en kort paus från bloggandet då hon fick ta emot direkta mordhot mot sin familj och sin person.

Ett urval ur denna flora av hatbrev kommer nu att publiceras på en nyöppnad blogg, Idas soprum: http://idassoprum.blogspot.com/

Att detta hat tar sig nya och vidrigare uttryck är tydligt efter nyårskvällens mordförsök på Islamic Center i Malmös imam: http://sydsvenskan.se/malmo/article617408/Skott-mot-moskén-pa-Islamic-center.html

På vissa hatbloggar resoneras det att det skulle vara antilibyska salfistjihadistislamistkriminella som ville markera sitt avståndstagande mot att moskén köpts upp av Libyen och att det snart är igång ett islamistiskt inbördeskrig i Malmö… Det är naturligtvis helt otänkbart att det skulle vara rasistiskt motiverat. Rasister är ju egentligen fridfulla och kärleksfulla människor som bara har en mild oro för Sveriges utveckling och ett sunt intresse för politik, de känner ju inget hat eller sluter upp kring ideer om människor olika värden eller någon demoniserad bild av vare sig muslimer eller invandrare. Och förresten säger de ju bara sanningen om det multikulturella samhället som sveriges hela etablerade politikerkår och massmedia på grund av en svenskfientlig konspiration förtiger och sopar under mattan… Yeah right!

Proffstyckaren Jinge har en annorlunda teori: http://jinge.se/mediekritik/mordforsok-mot-imam-i-malmo.htm

Inför melodifestivalen

Klubben för inbördes beundran har sammanträtt inför Eurovisionsschlagerfestivalen och inemellan tramsigheter om att maltesiska sångerskor är feta visade man videos från ett antal länder som skall delta i eurovision song contest.
Bara för att jag avskyr den här tävlingen i smaklös brist på musikalisk talang och självmedvetande brukar jag titta på åtminstone ett av ”inför”-programmen och halva tävlingen, varje år.
Den här gången gjorde jag t o m anteckningar…

Först ut i ”inför”-programmet var Israel. Eftersom jag är rädd att bli stämplad som antisemit skall jag inte filosofera över det faktum att Israel faktiskt ligger i mellanöstern, lite grann som en tumör ligger i t ex en lunga eller i ryggmärgen, rakt ovanpå själva Palestina, och istället kommentera låten.
Låten är en världsfrånvänd och ganska menlös ballad som framförs av en israeliska och en arabiska. Den israeliska tjejen sjunger, ”There must be another way” medan den arabiska sjunger, ”Yea we got a good house...” Jag gissar att en fördel med att ge upp sin rätt till sitt eget fädernesland och leva som en tredje klassens kvasimedborgare i Israel är att man slipper få fosforbomber över sig; hennes släkt i Gaza är nog stolta iallafall. Det israeliska propagandaministeriet med för den delen.

Ja, jag kan vara långsökt ibland, men ”Yea we got a good house here” syftar på Malcolm X tal om ”The house negro and the field negro”: 

Bulgarien. Det närmaste man kan komma en lsd-tripp utan att lämna tv-soffan. Videon verkar handla om riddare som slåss mot araber, lockas av lesbiska nakna kvinnor (jag räknade två, möjligen tre bröstvårtor) och har sex med dem i grottor ivrigt påhejade av dvärgar. Jag låter narghilen vara ifred den här veckan, jag ar fått min dos redan.
Reagerar dock lite grann mot de bulgariska riddarna som slåss mot araber – det är lite tjatigt. Är det ett öststatskomplex – titta, vi vill också slåss mot muslimer. Eller är det fortfarande skammen som sitter i efter att osmanerna gav dem så mycket smisk på medeltiden att de nu vill passa på att ge igen? En passande hämnd att spela in en psykedelisk p-video till sitt bidrag till eurovisionsschlagerfestivalen då - kastratsång skall nog lära de hemska muslimerna vem som är mannen i huset… inte konstigt att de fick smisk första gången. Fjollor.

Fast om vi skall tala allvar en sekund så har den turkiska minoriteten i Bulgarien det för jävligt i dag med förföljelser t o m så att man tvingats att byta från turkiska muslimska namn till kristna namn, så som lagen påbjöd, åtminstone för ett antal år sedan bl. a under kommunisttiden. Jag känner personligen turkbulgarer som kan vittna om sådant. Det är naturligtvis ett motbjudande inslag i videon sett även mot den bakgrunden…

Island. Jag satte på kaffe i köket, men hörde någon waila. Förmodligen missade jag inget.

Makedonien hade lyckats med konststycket att återuppliva Jon Bon Jovi från 1984. Jag förstår bara inte varför.

Rumänien. Balkantjejer festar som inga andra kan, konstaterar man. Och det är sant, de lyckas lite komplexfyllt kombinera de bästa bitarna ur Brittney Spears och Pussycat dolls koreografi och följaktligen festar de järnet hela videon igenom genom att alla balkantjejerna rör sig exakt likadant, på exakt 1,7 meters avstånd från varandra.

Finland sjunger E-type. Pluspoäng för att uteliggaren som ligger utslagen mitt på en gata och som bandet dansar kring i videon (jo, det är sant) helt plötsligt sjunger versen, utan att röra sig ur fläcken. Det är humor. Fast E-type är bättre.

Portugal. Skönt laid back euro-musik från en somrig söndag framemot middagstid. Det avlägsna ljudet från torget (alltså euro-torget, inte fiskmarknaden i tjuvhult) längre ner på gatan blandar sig med dofterna från köket som letar sig ut i trädgården, och ännu finns det lite tid att sitta och bara göra ingenting…
Den är så bra så att låten förmodligen kommer att hamna långt ner i den riktiga tävlingen…

Malta lyckas prestera något smetigt som liksom klibbar sig fast, lite grann som ej antänd napalm kombinerat med riktigt billigt automattuggummi. Det är Celine Dionsvulstigt enligt modell 1a och lyfter bara nästan mot slutet (vid den obligatoriska tonstegshöjningen) ända tills jag inser att de helt sonika samplat Enyas keybordbankande från Orinocco Flow och avslutar med ett slags orkesterversion av signaturmelodin till bröderna Cartwright (eller någon annan cowboyserie). Detta sista utspelar sig i typ de två sista takterna och lämnar en förvirrad tanke kvar efter sig, ”Hur fan gjorde de det där?”

Christer Lindarv kommenterar sångerskans fetma.

Christer Lindarv är mager dock, med spretigt och ganska flottigt oklippt hår med kluvna hårtoppar. Han är iförd en utstyrsel som mest för tankarna – färgmässigt och idémässigt – till en sån där två rum stor stuga ute på landet som det bor en gammal gubbe i. En stuga som möblerats och tapetserats någon gång strax efter andra världskriget när smutsbrun och grå färg inte längre ransonerades och kunde användas ymnigt tillsammans med storblommiga tapeter i 60 nyanser av brunt och mörkt orange, och som sedan rökts in med cigariller av den billiga sorten, typ Bill eller Bellman, och som inte vädrats sedan dess. Inom parantes kan man väl konstatera att den typen av människor är en av de större anledningarna till att jag – och många andra med för den delen – är straighta.

Sernholt gick tydligen ner för räkning helt när Chrille undrade om alla maltesiska sångerskor var ”feta”. Sernholt själv är också smal. Smal och vacker, lite grann som en docka. Ni vet en sådan som gjuts i formar på en fabrik i hundratusentals exemplar…

Det är bara för lågt att göra sig lustig över folks övervikt.

Jag vet av egen erfarenhet att även människor som kan verka tåliga utåt kan vara mycket känsliga för sin övervikt. Jag har själv gjort mig lustig över en persons övervikt. Hon skojade friskt om sin storlek, men när jag kallade henne för tjockis, på skämt och nästan lite kärvänligt, skrattade hon tillbaks och grät sedan i tre dagar oavbrutet och jag förlorade en bra vän som jag tyckte mycket om. Det här handlar naturligtvis inte om att man skall tycka synd om, nej bara lite fucking jävla respekt för andra människor, speciellt om de bänkat sig framför tv:n för att titta på “inför”.

Bosnien-Hercegovina är sist ut. Det låter balkan på riktigt, med lite – vad en oinsatt svensk som jag iallafall skulle uppfatta som - romsk ompabomba a’la Bijelo Dugme (i låten Đurđevdan i alla fall) i botten. Förstår inte riktigt videon dock med de kommunistiska fanbärande brunetterna och de romerska gudinnorna som hägrar i bakgrunden… producenten kanske har rökt samma grejer som den bulgariske videproducenten, eller så handlar låten om första maj, jag vet inte… Men låten är bra, speciellt som den låter lite som en överproducerad Nordman i de sista takterna. Eftersom den är bra så hamnar den säkert en bra bit ner i den riktiga tävlingen.

Bijelo dugme, Đurđevdan, från Kustoricas film, “Zigenarnas tid”: 

Hela klubben för inbördes beundran, möjligen med undantag för den finlandsvenske killen, gav intrycket av den där inre kretsen av tonåringar som alltid inbillade sig vara bättre än alla andra i klassen och som roade sig med att racka ner på dem andra på rasterna… Och meriterna hos klubben verkar vara lika gedigna – erhm – som dess motsvarighet på högstadiet. Fru Perelli vars största merit är att hon fört in porrsminkningen i schlagersammanhang är t ex aktuell bara en gång om året. Dvs i det årligen återkommande ”inför”-programmet. Perelli utmärker sig dock för att vara otroligt enkel. För varje låt som har det minsta lilla karaktär och kvalité står hon med tomma ögon som en nyklubbad säl innan hon lite oroligt utbrister, “Ja, nej, det här var nog inte riktigt min stil/smak/grej…” Förmodligen den enda fras hon inte läser innantill från sitt manuskript.

Nej, klubben för inbördes beundran är alltför förtjusta i personhäckleri och nedlåtande kommentarer som handlar om allt annat än musiken och ofta blir det lite för kolonialt i attityden mot de mindre europeiska länderna, lite grann som om det är okej att raljera över ett inbillat b-lag. Det säger rätt mycket om människorna i tyckarpanelen och tyvärr en del om samhällsatmosfären i stort där allting som inte kommer från den omedelbara närheten (kulturellt, etniskt osv) med automatik är något som inte är bra nog och lite mindre värt…

Nä fy fan. Nu skall jag bara boka in i almanackan en helkväll framför den riktiga tävlingen och apropå respekt - för er kära läsaren - skall jag nog inte blogga om det.

Under tiden, läs gärna Vänsterpartisten Hans Linde i aftonbladet, “Kasta ut Israel…“; även Bert Karlsson, skivbolagsmogul och grundare av det numera nedlagda rasistpartiet “Ny Demokrati” är av liknande åsikt. Ingen av dem nämner dock det faktum att Israel faktiskt inte ligger i Europa och av det skälet heller inte skall vara med…

/MO

Stoppa matchen: Manifestation för Palestina i Malmö

Eller rättare sagt bilder från Stoppa matchen, m fl’s manifestation vid Malmö stadion i anslutning till Davis Cup-matchen mellan Israel och Sverige…

Polisen var där, massor med polis t o m. Enligt uppgifter i media runt 1000 poliser.

Demonstranterna kom. Framför stadion var det uppställt en scen på vilken man skulle hålla tal och spela musik.

Palestinierna hade tagit med sig sin flagga…

Nästan med en gång fick man avbryta musiken från scenen då en grupp människor, sk autonoma, hade brutit sig ur samlingen för att slåss med polisen och försöka storma baltiska hallen. Enligt sydsvenskan med hjälp av slangbomber, smällare och diverse tillhyggen. Sydsvenskan låter dock påskina att hela demonstrationen spårade ur i sina “web-tv” http://sydsvenskan.se/webbtv/  . Men på bilderna ser man också hur folk försöker få dem att sluta - men detta kommenteras naturligtvis inte av speakerrösten - men blir sparkade och förolämpade av de autonoma som hellre vill slåss och förstöra manifestationen för den stora majoritet som ville visa solidaritet och stöd för det palestinska folket. Det här stör jag mig rätt mycket på. Sydsvenskan i synnerhet är en väldigt politiskt enkelriktad tidning som tydligt har tagit ställning för Israel och därför är det - i skrivndets stund - endast den bilden man vill ge av demonstrationen och manifestationen vid stadion.

Vad Sydsvenskan vill förvägra sina läsare som inte var där eller som inte har tillgång till politiskt obunden media är att man från arrangörernas sidan bröt musiken och anföranden flera gånger för att mana till lugn, för att ropa tillbaks de som hade brutit sig ur för att slåss. Framför scenen var det lugnt, inget bråk och inga oroligheter.

Här nedan är det tredje gången som konfrancieren ropar till de som slåss vid sidan av att sluta med det som de gör och komma tillbaks. Hans ord har liten effekt och medan den stora mängden människor, det stora flertalet som kommit dit för en fredlig manifestation buade ut de “stridande” vädjade konfrancieren från scenen, “Snälla, sluta nu.”

Efter att ha slagit fast att dessa individer inte längre var välkomna att delta i manifestationen bildades en mänsklig kedja av funktionärerna och frivilliga för att hålla de bråkande utanför och markera för dem att de inte skulle blanda sig med de övriga.

Tyvärr bröt sig några av dessa autonoma igenom när polisen ryckte fram emot dem, men de mottogs också med mörka blickar och en del fick också höra en del sanningens ord från de seriösa deltagarna som också uppmanade enskilda att ta av sig sina maskeringar… Därefter var det lugnt. Och bl a Rosengårds starke man Ammar Daoud, m fl kunde tala. Talarna berörde alla de övergrepp som Israel gör sig skyldiga till på det palestinska folket och man uppmanade till bojkott av Israel och ett stoppande av matchen.

Även vår underbart vackra svenska flagga fick följa med idag.

Precis innan vi gick, utbrast en av medlemmarna i den palestinska körgruppen då han tittade ut över publiken, “MashaAllâh! Akthar min as-sueid”, i ungefärlig översättning, “Det blir som Gud vill, De flesta är svenskar!”. Och faktiskt verkar det ha varit så. Lite grann av det gamla gardet, dvs de människor som var med på 60- och 70-talet då vänsterrörelsen var levande, Pehr Garton var där också, apropå vänster… och en massa svenska ungdomar o s v.

Jag har valt att inte blogga politiskt på min blogg utan att fokusera på välmående i form av kläder, mat och personlig utveckling, och jag tvingas att konstatera återigen att jag totalt misslyckats med detta. Men jag bromsar nu, bl a på grund av att Israels olagliga ockupation av Palestina och det lågintensiva folkmordet på dess rättmätiga befolkning som bl a förs med hjälp av fosforbomber som bränner upp palestinska barn levande medan föräldrarna tvingas stå och titta på oförmögna att vare sig trösta sitt barn eller att ta det till sjukhus då både rödakorsbilen och sjukhuset är sönderbombat - är något som för många människor är väldigt provocerande. Det är alltså provocerande för dem att man tar upp dessa saker, inte att dem sker, och eftersom jag inte har lust att tjafsa med sådana omänskliga individer i kommentarerna så begränsar jag mig här.

Avslutningsvis. Bojkotta israeliska varor och företag som indirekt eller direkt stöder Israel och skilj på sak och person för antisemitism är inte samma sak som israelkritik eller kritik mot sionismen.

Läs mer:

Sydsvenskans kraftigt vinklade filmsnutt: http://sydsvenskan.se/webbtv/; samt artikel och bildspel med noggrant utvalda bilder: http://sydsvenskan.se/malmo/article418121/91-demonstranter-omhandertagna.html.

Aftonbladet: Tabloidblaskan nummer ett har märkligt nog en aningen mer nyancerad artikel än den lite “finare” dagstidningen Sydsvenskan: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4587871.ab.

Dagens Nyheter visar dock hur man skriver opartiskt och icke-vilseledande: http://www.dn.se/nyheter/sverige/huliganer-angrep-avsparrningarna-1.815565 .

Sidan är under konstruktion

Som ni säkert har sett så hör den här bloggen till min personliga hemsida, www.matsol.se. Under en lång tid har jag haft en liten disclaimer på de olika sidorna som går ut på att den inte är klar och att det som syns är något som mina vänner kan titta på och kommentera…

Men en hemsida är egentiligen alltid under konstruktion för en hemsida som inte konstrueras och arbetas med kontinuerligt blir en ganska gammal och ofräsh sida efter ett tag. Har besökaren läst all text, sett alla bilder o s v behöver han eller hon inte återvända igen eftersom det inte finns mer att hämta. Tanken med en hemsida på internet är ju ändå att man vill visa det man har för omvärlden och kanske t o m generera kontakter och nya vänner genom de intressen och ideer man ger uttryck för…

Min käre far som är instrumentbyggare mm samt nyckelharspelman och vevpostivorganist extraordinaire har tex fått vänner med samma intressen inte bara över hela sverige utan även i England och Australien m fl platser bara genom att skriva om olika lösningar på ventilsystem i vevpositiven och andra saker på sin hemsida.

Vad jag själv håller på med att konstruera på min hemsida just nu är ett bildgalleri - eller rättare sagt: jag håller på att lära mig hantera funktionerna bakom bildvisningen. På samma sätt är det med cv-sidan. Där finns en slags ajax/web 2.o/tjoflöjt-funktion som gör att sjok av texten kan glida upp eller ner.

Så vad jag vill antyda lite grann är att det händer saker med jämna mellanrum att och det är lönt att kika in trots att det står “under konstruktion” och att när jag väl tar bort dessa disclaimers kommer det ändå att hända saker. Mest då på bloggen (skam vore väl annars, det är ju en blogg) och i bildgalleriet. Faktiskt är bildgalleriet roligast att jobba med.

Med inspiration av Jan Jörnmark - urban utforskare extraordinaire - har jag upptäckt att det är riktigt roligt att skriva lite information till bilderna researcha lite grann. Det kommer så småningom en liten bildserie från Skogaby kraftverk och Hjörneredssjöarna med information om kraftverket och om berättelsen när man förvandlade byn hjörnered till en stor damm och hur vattnet rann om fötterna på de envisare av bönderna som inte ville flytta därifrån… Just nu jobbar jag med en bildserie från min semester i Turkiet i somras med foton från den täkta basaren i Istanbul, i vilket effektiviteten och arbetsdisciplinen saktas ner avsevärt av de kraftiga reseminnena som bubblar upp. Lite Mercan Dede underlättar inte, men är skönt ändå:

Mercan Dede är en dervish (i ordets världsliga bemärkelse) med flöjt och turntables och hans crossover mellan turkisk traditionell / sufisk musik och moderna beats är minst sagt speciell. Här är han tillsammans med sångaren Cem Adrian vars sångstil ligger någonstans mellan kastratsång och Theremin och ger en ytterligare suggestiv dimension till Mercans musik.

Ehrm… fotboll?

Ja fotboll.

Min känsla för fotboll har präglats av ett visst snobbistiskt avståndstagande, förmodligen till största delen präglad av att mina barndomsupplevelser av att alltid bli vald sist när lagen skulle delas upp på rasten i lågstadiet, oftast med de inspirerande orden, “Äsh, ni kan ta Mats.” Så det var med en viss känsla av avståndstagande och overklighet som jag gick på Malmö FFs match mot Örebro.

Jag har alltså varit på mitt livs första fotbollsmatch. Eller ja, den allra allra första var kanske någon knattelagsmatch mellan Skogaby BK och Mestocka IF 1981 eller så… Men det är skillnad mellan Malmö stadion och en mossbeluppen gräsmatta ute i halländska obygden, i fotbollssammanhang iallfall.

Det var också min 7-årige sons första fotbollsmatch och det var faktiskt han som skaffade biljetterna till den genom att vinna en kapplöpning anordnad av MFF tillsammans med McDonalds och andraliknande och för idrottsutövare självklara företag. Första priset i form av två biljetter gick i o f sig till alla deltagande vilket överhuvudtaget inte hindrar mig från att vara stolt som en tupp.

Vi anlände i god tid för att leta upp våra platser - vilka både jag och min fru hade rekognocerat tidigare vid tre olika tillfällen, senast i morse på väg till jobbet smet jag in genom grindarna för att leta bland stolsraderna efter rätt plats, allt för att för att inte krossa illusionen hos den lille om världsvan och självsäker pappa som kan allt.  Väl på plats - efter att ha hälsat på grannar och andra vars barn också vunnit förstapris i kapplöpningen befann vi oss alltså på plats, den plats som syns på bilden till höger.

Runt om mig fanns det där klassiska som man förknippar med det svenska föreningslivet och idrotten. Den obligatoriska varmkorven, smal, till bristningsgränsen fylld med köttmassa gjord på trynen, klövar och inälvor av yppersta kvalite, men fullt ätbar då man applicerat senap tillräcklig för att ordentligt gasa ihjäl allt vad smaklökar och flimmerhår heter - och va fanken överskottet det går ju till knattelagets fotbollsläger nästa sommar… Det fanns volentärer i röda jackor som fungerade som olika sorters värdar: matchvärdar, publikvärdar o s v och det fanns enstaka klasar av totalt ointresserade ungdomar som mycket uppenbart hade släpats dit av de olika volunterande värdarna. Det var fint på nåt sätt. Jag var ändå märkbart medveten om att jag inte visste alls hur man skulle uppföra sig eller ens slappna av till en början.

Jag anammade snabbt en trygg skåning ett par rader framför mig som förebild för hur jag skulle bete mig för att smälta in. MFF’s hejarklack befann sig på andra sidan planen på ståplatserna där och de stod för allt oväsen och liv medan det på vår sida var övervägande barnfamiljer med glest emellan. Därför stod han ut särskilt genom sitt engagemang. Genom att betrakta honom lärde jag mig att man t ex inte klappar som på en taeaterföreställning i relativt hög hastighet och med tillbakahållna rörelser, nej snarare är fotbollsklappningen långsam, rytmisk och dov med en utpräglad manlighet där handflatorna producerar ett kloff - kloff - kloff och överkroppen stötigt vaggar med förvarje klappning. Man håller också händerna högt framför sig, det skall synas att man klappar, att man hejar fram sitt lag och det skall inspirera andra till att också ansluta sig. Enligt min ovetande cicerons föredöme tilltalar man också spelarna direkt helt utan hänsyn till om man befinner sig långt utom hörhåll från planen - “Kuomm ijänn, seätt den daå! Spejjla hemott! Passa, passa!”.

Rätt så snart insåg jag att jag inte behövde nån vidare vägledning för när Malmö FF tio minuter in i matchen gjorde sitt första mål kom jag på mig själv, ganska så överraskad över det faktum att jag helt utan att tveka lättade från stolen och ropade ut ett “jaaa” och klappade händerna med ett frenetiskt dovt kloffande. Kanske inte lika ljudligt och otvunget som resten av publiken men trots det var jag fångad i spelet efter det, följde spänt med i passningarna mellan de blåklädda spelarna påplanen, utstötte enstaviga läten som “off”, “Oh!” och en del tvåstaviga som t ex “Oh nääeeh!”, ja t o m med med en anstrykning skånska i uttalet - nästan som en riktig malmö ff:are.

Så det är med både förvåning och en viss tillfreställelse som jag kunnat konstatera att jag fått mersmak. Det var mysigt att dricka te med min son ur den medhavda termosen och äta kex; peka ut för den lille var bollen var någonstans på planen och låta sig ryckas med lite grann av de spännande delarna av spelet - ja ett stycke kvalitetstid som jag fick ha med min som, samtidigt som jag upptäckte en annan sida av mig själv som jag kanske förträngt eller undlåtit att bejaka. Fast lite otäckt också…

Avslutningsvis, Torsson:

Och för att ta del av stjärnglansen måste jag också inflika att jag både har träffat Bo åkerström privat och t o m spelat på hans första gitarr, en halvakustisk svårstämd liten sak på vilken de första Torssonlåtarna komponerades. Men det är en annan historia…

I jakten på den perfekta hemlagade chilli cheese poppern…

… har jag i princip misslyckats.

En miljard recept

Det finns en miljard recept och beskrivningar på den amerikanska snack som ligger till grund för burger kings chilli cheese poppers på internet vilka alla verkar gå ut på att man fyller Jalapenos med ost och rullar dem i ägg och ströbröd och friterar, eller ugnsbakar dem.

Men det är inte riktigt det jag letar efter. Jag hittade för en tid sedan ett recept, på svenska mind you, som var direkt inspirerat av BK’s variant. Det gick i princip ut på att man skar cheddar i 2*2 cm kuber, penslade dem med olja och rullade i hackad chili och doppade i tempurasmet och friterade.

Och så provade jag

Värt att prova tänkte jag, och så provade jag. Det visade sig vara omöjligt att få något av chilihacket att stanna kvar på ostkuberna och de små bitar som stannade kvar skalades obönhörligt av i tempurasmeten. Allt hacket rördes i stället ner i smeten och ganska snart ökade antalet små chilibitar som följde med osten. Väl nere i den heta oljan rann det mesta av den smälta osten ut ur själva frityrsmeten och lämnade som tomma fyrkantiga innandömen efter sig - chilihacket fanns kvar dock. Intressant men inte optimalt.

De halvtomma små oformliga friterde degtingesterna med perfekta 2*2 cm kubformade små hålrum i sitt innandöme, bara till viss del fylld med ost, var ätbara men inte så mycket mer. Oljig frityrsmet kan busa till det i magen och cheddarost som är en gudagåva i hyvlat skick på en nybakad skiva franskbröd är i riktigt ointressant i halvljummen halvsmält form.

Och vart nu?

En smula strukturerat tänkande, analytiskt sådant… Smaken jag vill åt är den där lite gräddiga ostiga smaken med en ton av jalapeno med bara ett litet sting och mycket smak. Med bara ren ost skjuter man nog vid sidan om. Vad är gräddigt, ostigt och jalapenoigt? En blandning av dessa tre saker - men hur få till konsistensen?

Frityrsmeten på BK är någonting annat än tempura. Den är mer som ett tunt hölje av deg med ett täcke av ett finmalt ströbröd. Hur få till det där?

Until the next time… the jakt goes vidare.

Hej värld… typ

Mat, kläder (herrmode med ett slags wannabee approach)… och sånt där som hör ihop med att leva rätt så gott…