Mats Olsen Blogg

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle.

Dagens politik är på många sätt feg och rygradslös. När jag i början av 80-talet insåg att även jag skulle komma att rösta, inte i det pågående valet men nästa, var det två politiker som jag kände stor respekt för: Lars Werner och Olof Palme. Werner hann jag uppleva s a s via tv och han framstod som en rak och hederlig person. Vad han sade kommer jag inte ihåg. Olof Palme såg jag en gång hålla tal på Liseberg, som en lite prick på andra sidan ett hav av människor. Nu blev han mördad strax innan jag egentligen blev politiskt medveten. Men jag kände ändå en viss storhet kring den mannen genom andra som höll honom högt i min omgivning. Först i efterhand när jag hört och läst om honom och av honom har jag förstått att sådana politiker kommer aldrig igen. Lars Werner efterträddes av Gudrun Shyman som trots en del ljusglimtar aldrig kom upp i någon högre nivå och vars främsta politiska bragder bestod i att i onyktert tillstånd kissa på en blomkruka inför ett antal journalister och sedermera gå med i Femistiskt initiativ - ja, jag är ironisk. Palme efterträddes av Ingvar Carlsson som var okej men ändå inte av samma kaliber (men med fast hand dock, vid ett tillfälle då han gav min lillebror sin autograf tryckte han bläckpennan så hårt att den gick sönder) och vad som hände i den socialdemokratiska partitoppen efter honom är det väl ingen som riktigt förstått…

Idag är det iallafall ingen politiker som skulle säga vad Olof Palme sade 1965 (åtta år innan jag föddes): 

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.

Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans.

Tal vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle, 30 juli 1965. Källa: Palme, Olof, Politik är att vilja, Stockholm : Prisma, 1968, s. 181-182. 

Hans tal återspeglar ett helt annat samhälle än det vi har idag. Nu har grumliga rasteorier aldrig varit så nära ytan och så lätta att se, politikerna i de etablerade partierna aldrig så beredvilliga att sno väljare från SD och andra rasist- och populistpartier genom att ta över deras hjärtefrågor, hellre än att sätta ner foten… Sverige håller på att gå åt helvete, inte på grund av massinvandring utan på grund av hatideologier och rasism, utanförskap och otrygghet. Det är ingen som längre bär knappen med texten, “Rör inte min kompis!”

Palmes tal med ett beat från Latin Kings:

http://data.s-info.se/data_page/1232/documents/THE_LATIN_KINGS___FOERDOMAR.MP3

Muslimsvin

När jag går ut från tandläkaren på munkhättegatan är det någonting som fångar min uppmärksamhet. På gatstenen mörka av fukt ligger en bit papper, det är en tom pappersrulle. Den är deformerad av fukten och förmodligen har någon trampat på den. Längsgående har någon skrivit om och om igen ett enda ord: “Muslimsvin”.

Jag blir störd när jag läser orden. De är omsorgsfullt skrivna med bläck, stora och tydliga bokstäver. De pulserar med avsky och illvilja, ett lågintensivt hat som någon velat kommunicera till någon annan, någon skall tydligen få veta att dessa känslor är riktade mot honom eller henne. Eller är det allmänt riktat mot var och en muslim som ser den här rullen?

Varför är det så viktigt att kommunicera det här hatet? Vad är syftet? Är det att skrämma folk, att de skall känna olust… tror man att Lindängens somaliska, romska, arabiska och bosniska befolkning till slut skall packa sina resväskor, montera ner parabolerna från balkongen och åka hem igen? Till vilka hem då? Den krassa verkligheten som så många inte verkar förstå är att den muslimska invandringen inte är ett organiserat maktövertagande, ett lågintensivt jihad där stora barnkullar är massförstörelsevapen riktad mot den svenska folkstrupen. Förfallet och misären i de invandrartäta områdena - där herrgården med sina söndervittrade kackerlacksbemängda hyreshus, nutidens statarlängor, är skräckexempel - inte är idealet för dessa människor, inte någonting som de vill omvandla resten av Sverige till. Nej man flyr från krig och övergrepp. Dessa människor kan berätta om hur det var att drivas av serbiska mördare över fälten utanför Prijedor, hur det är att maktlös utan att kunna trösta eller lindra se sina barn och familjemedlemmar brännas ihjäl av vit fosfor… De kan berätta om hur familjen samlades varje söndagförmiddag och åt frukost och lyssnade på Fayrouz tillsammans i förorten strax utanför Baghdad, om mosaikerna i Herat och Kandahar och om hur krig, våld och övergrepp sliter sönder hela ens tillvaro. Men de reduceras till en grå hotfull massa, utan ansikten, individer eller människor - en grå massa som enbart kan karaktäriseras som: “Muslimsvin”. 

Hursomhelst ligger den där på marken och sakta komposterar i höstrugget i skarp kontrast mot ljuden från de lekande barnen på dagiset bredvid. Jag tar upp pappersrullen och går mot soptunnan ett par meter bort. Man kan säga att jag röstar lite tidigare. På insidan av rullen har någon skrivit ett namn. Initialen “J” och ett efternamn. Är det avsändaren? Jag vet inte, men både budskapet och den eventuelle avsändaren åker i papperskorgen…

Fayrouz: Ljudet av en söndagsmorgon som aldrig kommer åter…

På en bänk i Stockholm

Jag sitter på en bänk i Stockholm. Jag har promenerat vid slottet och gränderna i gamla stan. Jag mår bra. Bakom mig är högsta domstolens byggnad, till vänster om mig ligger riddarhusets ena flygel, vidare bortom vattnet ligger rådhuset vars gyllene tre kronor högst upp i tornet glittrar i solen, till höger om den ligger rosenbad och sedan riksdagshuset. Jag har ätit en risifrutti och en ciabatta och njuter av en omgång three nuns… plötsligt hörs en späd men varm röst:

– Hej. Är du också bostadslös?

– Öh… nej. Det är jag inte svarar jag, och tittar upp på en späd, ganska mager och ganska söt ung kvinna som sätter sig på bänken bredvid och är tyst. Hon tittar rakt fram ut över vattnet och säger ingenting mer.

Jag reser mig efter en stund upp för att gå. Jag skall till stationen för att möta min kollega. Inte för att hon egentligen behöver mötas men det är order från chefen…

– Är du författare frågar, kvinnan från bänken.

– Nej, svarar jag.

– Är du poet då?

– Nej inte det heller men jag skulle gärna vilja vara författare. Varför undrar du?

– Du ser ut som en författare.

– Tack säger jag. (ensam och mottaglig för smicker känner jag djup tillfredställelse i att ha blivit tagen för både författare och poet).

– Vad jobbar du med då?

– Jag är assistanssamordnare. Svarar jag. Väl medveten och det brutala antiklimaxet lägger jag till, “Det är bara nästan lika kul som det låter…” Hon skrattar till.

Jag sätter mig ned bredvid henne på hennes bänk. Jag känner att hon vill prata och jag kan inte riktigt avfärda henne. Hon berättar för mig att hon inte heller är bostadslös egentligen men att hon bor med två “flator” som vill ha sex med henne hela tiden och bråkar med henne för att hon inte vill ställa upp. Eftersom hon inte kan vara hemma går hon runt hela dagarna och sitter på bänkar.

– Jag är livrädd, säger hon, för att få rynkor.

– Vad då? Av solen?

– Nej, säger hon, med en ton som om det vore det dummaste hon hört idag, för jag går ju ute hela dagarna. Det är därför jag har dem här. Och hon tar av sig sina stora solglasögon och tittar på mig.

– Har jag det, säger hon.

– Vad då för nåt?

– Jamen, rynkor! Har jag det?

– Nej, säger jag, du är fin.

Hon berättar om hur hon hela tiden träffar män som lurar henne. Gifta män som vill ha sex utan ansvar och som dumpar henne så fort hon börjar ställa krav på att de skall infria sina löften. Hon är söt som en lillasyster och jag känner för henne. Men hon är samtidigt konstig och jag får känslan av att hon är påverkad av någonting. Inemellan försöker hon lura ut om jag bor i Stockholm och om jag har rum för henne hemma hos mig. Jag berättar att jag bara är här på besök, att jag har hälsat på en god vän och att jag är på väg till Sollentuna för att gå en utbildning som min chef har skickat mig och en kollega på. Så berättar hon om en kille hon träffade på ett tåg, som gav henne ett telefonnummer till ett teatersällskap. Hon ville gärna bli skådespelare. Men eftersom hon inte ville ha sex med honom fick hon själv fixa in sig där utan hans hjälp. Ja det där med sex – eller sexuellt utnyttjande - var en röd tråd i hennes berättelser och när hon konstaterade att “män är svin” hörde jag mig själv emfatiskt hålla med henne. Sedan ändrade jag mig lite och sade att jag är ju också man så jag skulle vilja nyansera det hela lite…

– Ja men DU verkar vara så fin säger hon.

– Det värmer mig att du tycker det, säger jag, jag försöker vara en bra person även om jag inte alltid lyckas så bra som jag skulle vilja.

Jag måste gå så jag säger till henne att det har varit fint att prata med henne och så, men jag måste verkligen gå. Hon vill byta telefonnummer och jag blir lite orolig, jag anar ju att det finns mer under den där späda och lite naiva ytan som får mig att känna mig som en storebror, någonting mörkare, och jag vet att jag inte kan hjälpa henne på annat sätt än att prata en stund med henne utan att utsätta henne för baktankar och göra henne illa så som så många andra män hon träffar verkar göra. Men så ändrar hon sig, hon har gett sitt telefonnummer till folk som sedan inte ringt henne och hon blir så orolig, säger hon, av det. Men vi har ju pratat så länge och hon tycker att jag verkar ju vara en bra människa… vi kommer överens om att om vi träffas igen så byter vi nummer. Jag skyndar mig iväg över bron som leder bort från henne mot stationen och jag vet att hon sitter där och tittar rakt ut på vattnet bakom sina solglasögon och på andra sidan ser jag henne fortfarande på bänken. Jag går för att möta min kollega på stationen och jag undrar vad jag kan göra. Förmodligen ingenting.

*

Jag funderade efteråt om vad jag kunde lära mig av det här… kanske inget annat än att vara en bra man. En man för min hustru och en manlig förebild för min son. Att skapa trygghet i min familj, som ju är navet i min och deras tillvaro, en trygghet i kärleken till min hustru som får mig att alltid sätta hennes lycka först och min sons, som en gång – om Gud vill – skall bli en kärleksfull far och make, där jag är den första förebilden han haft.

Och att visa kvinnorna i min närhet respekt, värme och ett korrekt beteende. Fast män är ju alltid män, säger en del… och så är det förmodligen, men det måste få lov till att finnas nyanser. Jag är övertygad om att det också är ett manligt drag att behärska sig, visa urskiljning och att underordna sitt lägre jag en uppsättning värderingar och etiska ställningstaganden. Fast det är ju så jävla underligt att världen då kryllar av kvinnor som har erfarenheter av män som inte klarar av detta.

Saker som får en låg: Det här med främmande män och kvinnor

På väg till jobbet i dag – jag har semester, men ibland måste man - blev jag förbicyklad av en ung kvinna. Hon var klädd i en ganska tajt och mycket kort kjol och nåt slags leggings (tror jag det heter) och hon gav mig en snabb blick mest för att kolla trafiken omkring sig gissar jag. Hon cyklar framför mig, inte så mycket fortare än jag och jag hinner upp henne i varje uppförsbacke och vid varje stoppljus. Hon sneglar bakåt allt oftare på mig och vid det sista stoppljuset innan mitt jobb verkar hon nervös och hon drar i sin tramsigt minimala kjol för att få den att täcka lite mer. Även jag känner mig lite orolig, situationen verkar som om jag följer efter henne, men det gör jag ju inte. Jag hoppas att hon skall fortsätta vidare någonstans så att hon kan lugna ner sig.

Men inte, hon cyklar  upp på den breda trottoaren bredvid kontoren med mig fem meter bakom henne och visst, hon cyklar in på gården till cykelställen och jag parkerar min cykel bredvid henne och hon grips av en mild panik, fumlar med låset, håller på att tappa sin nyckelknippa o s v. Jag går demonstrativt fram till ytterdörren och trycker med överdrivet stor tydlighet på kodlåset för att visa att jag faktiskt jobbar här och jag är inte farlig alls, vi skulle bara samma väg.

Egentligen är jag sur på hennes sätt att reagera på mig. Tror hon verkligen att det räcker med en minimal kjol och ett tramsigt beteende för att locka fram våldtäktsmannen i vilken främmande man som helst? Vad tror hon om mig? Bara för att jag har skägg och ett medelålders manligt utseende gör det inte mig till ett perverst monster förslavad under min allra lägsta begär utan möjlighet att kontrollera mig ens i dagsljus med människor omkring? Jag är en rätt hygglig snubbe och även om jag tittar en extra gång ibland gör jag mitt bästa för att respektera kvinnor omkring mig.

Jag går in på kontoret i alla fall och där sitter min kvinnliga arbetskamrat. Jag berättar om händelsen, mest som en ”rolig grej” att skratta åt, men också för att beklaga mig, om inte annat är mitt manliga ego sårat…
Då berättar hon istället om hur hon blev förföljd ute på gatan, in i en affär runt hyllorna av en man som hela tiden glodde på henne med ett obehagligt uttryck i ansiktet. Denne väntade sedan på henne i utanför affären och när hon slog till reträtt tillbaks in i affären för att vänta på att han skulle gå sin väg så följde han efter in igen.

Så kanske skall jag inte ta kjolflickan med det hysteriska beteendet så personligt. Kanske var det inte alls mitt utseende eller mitt beteende som hon i nåt slags inbilsk dumhet misstolkade. Kanske har hon upplevt just sådana saker och blivit rejält skrämd. Jag gissar att när man står inför den risken att bli antastad eller t o m våldtagen så sätter det sina spår i ens sätt att värdera omgivningen, för visst kunde jag ha varit ett äckel som triggades igång av hennes minimalt beklädda rumpa och lår på cykeln framför mig och en sådan bör man ju absolut se upp med.

Fast jag kan ändå inte acceptera det. Jag är en hygglig karl, visserligen svag för brunetter och sådant men inte värre än någon annan hygglig karl; jag har ett hjärta i storlek med ett varuhus och jag vill alla väl. Jag varken kan eller vill ta ansvar för vad de lägre stående varelserna av hankön ställer till med, jag har inte med dem att göra och jag vill inte blandas samman med dem bara för att vi hör till samma kön. Tvärtom vill jag att kvinnorna i min närhet skall känna trygghet med mig, och om det märks att jag uppskattar dem inte bara för att de är trevliga att samtala med utan också för att de är kvinnor, så borde det vara en självklar första tanke att, ”Den där snubben kommer ändå att respektera mig och inte utsätta mig för något som kränker mig eller försätta mig i en situation där jag inte vill hamna.”

Men jag drömmer kanske för mycket om den idealvärld som inte finns…

Apropå det satt jag en stund och samtalade med en kvinna på en bänk i Stockholm, hennes erfarenheter satte också mina manliga önskeideal i perspektiv, men det får bli nästa blogginlägg.

Halal-tv och Carl Hamilton

Jag tittade på programmet halal-tv när det sändes i måndags. Det var ett trevligt program om tre svenska tjejer som reste runt på olika platser i Sverige och tittade på olika saker och fenomen i det svenska samhället. I det här, första avsnittet var man ute i det segregerade Danderyd och träffade en rik, välklädd äldre man som var enormt trevlig. Man var också ute i Alby (tror jag att det var) som är en mindre segregerad förort till Stockholm.

Tre muslimska tjejer

Naturligtvis jäser det i stugorna när diverse rednecks förstår att programledarna är tre muslimska tjejer, som bär slöja och som helt utan omsvep menar sig vara svenska och muslimer samtidigt. För vän av små ord med stor betydelse kan det vara värt att notera ”OCH muslimer…” och inte ”MEN muslimer…”. Här ligger problemet – för de som ser det så: programmet talar inte om patriarkalt förtryck, hedersproblematik, växande och hotfull islamism bland segregerade ungdomar i förorten och annat som är synonymt med tv-bilder på kvinnor i slöja. Tvärtom är det befriande fräscht. Det är tre unga kvinnor som är som svenska unga kvinnor är mest, de pluggar, de fnittrar, de talar om saker som de kanske är lite för unga för att till fullo förstå, de är lite valhänta men med en entusiasm som kompenserar för allt. Helt enkelt som ungdomar är som mest. Och förutom Nadja Jebrils matlagningsprogram för ett antal år sedan har det varit tunnsått med fullt normala oproblematiserade muslimska människor i tv.

En hysterisk Hamilton

Naturligtvis kom det ett smolk i bägaren i form av Carl Hamilton som blev hysterisk när två av dessa kvinnor inte ville ta hans hand. Jag kan förstå att man kan känna sig obekväm när man sträcker ut sin hand och någon inte tar den och att den första reaktionen kan vara just att man känner sig avvisad. Men sedan måste man inse att när en ung, och i mitt tycke vacker kvinna ger en ett varm och stort leende med sin hand symboliskt lagd över hjärtat så kan det inte vara annat än positivt, ja bara en idiot missförstår situationen.

Carl Hamilton gör just detta. Han förstår inte. Istället propsar han på att få skaka hand med dem, han kan inte nöja sig med att de förklarar för honom att de låter bli av religiösa skäl och att de inte menar något illa med det. Han blir högljudd och otrevlig och det slutar med att han tränger sig på en av dem och tar tag i henne för att skaka hennes hand med den bryska kommentaren, ”Nu skakar du hand!”

Detta står att läsa och att lyssna till på programmets hemsida på svt.se.

Carls försvarstal i Aftonbladet dagen efter känns krystat och som en mildare fortsättning på hans reaktion i programmet. Han talar om att ta seden dit man kommer, att han blev anklagad för rasism (vilket han inte blev) o s v. I princip det vanliga svamlet när man vill komma på ursäkter för att man skall få lov till att vara respektlös och oförskämd mot invandrare, och muslimer i synnerhet. Exempel på detta, från Carl själv, kan vara att föreslå ett återvändande till Iran (oavsett varifrån man kommer) om det inte passar sig, eller bosätta sig i en jordhåla. Han talar också om att minoriteten skall anpassa sig till majoriteten och att det måste finns gränser för vad vi riktiga svenskar skall behöva ge avkall på.

Att definiera svenskar efter pilsnerfilmer

Det är ett problem här Carl. Vi kan inte längre definiera riktiga svenskar enligt en rasbiologisk pilsnerfilm där skåningarna är trygga, överviktiga, insmorda i svål och sjunger om att äta mat och där stockholmare klär sig i studentkeps och uttalar nasala lustigheter som bara din mormor har referenser till att kunna förstå och där zigenare stjäl folks höns. Även invandrare är svenskar. De förväntas arbeta, betala skatt, följa lagar och regler, rösta och uppfostra sina barn till att bli fotbollsproffs – och så skall det självklart vara och så gör de facto alla de invandrare som kan – därför kan man inte förvänta sig att de skall hålla käften, vara tacksamma och underordna sig, som en exotisk slavklass till alla rasrena svenskar som behagar vara nedlåtande och oförskämda mot dem. Och definitivt inte kräva det av dem. Av denna anledning skall även dessa vara med i samhället på samma villkor, få tala och agera på samma villkor och ställa krav och kritisera och bygga vårt samhälle på samma villkor.

Men Carl, allt det där är att blanda bort korten. faktum kvarstår, du trängde dig inpå en annan kvinna som tydligt visat för dig att hon vill inte ha fysisk kontakt med dig för att ta i henne, mot hennes vilja. Du har också gjort en kvinna så illa till mods att hon var tvungen att lämna rummet där du befann dig. En man gör inte så. Inte en riktig i alla fall.

Eftersom programmet i övrigt var fyllt av trevliga människor kommer jag att titta nästa vecka också i lycklig förvissning om att Carl inte är med. Ja sådana som Carl skall inte med alls, åtmynstone inte förrän han har lärt sig att visa kvinnor - och andra människor i stort - respekt.