Mats Olsen Blogg

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle.

Dagens politik är på många sätt feg och rygradslös. När jag i början av 80-talet insåg att även jag skulle komma att rösta, inte i det pågående valet men nästa, var det två politiker som jag kände stor respekt för: Lars Werner och Olof Palme. Werner hann jag uppleva s a s via tv och han framstod som en rak och hederlig person. Vad han sade kommer jag inte ihåg. Olof Palme såg jag en gång hålla tal på Liseberg, som en lite prick på andra sidan ett hav av människor. Nu blev han mördad strax innan jag egentligen blev politiskt medveten. Men jag kände ändå en viss storhet kring den mannen genom andra som höll honom högt i min omgivning. Först i efterhand när jag hört och läst om honom och av honom har jag förstått att sådana politiker kommer aldrig igen. Lars Werner efterträddes av Gudrun Shyman som trots en del ljusglimtar aldrig kom upp i någon högre nivå och vars främsta politiska bragder bestod i att i onyktert tillstånd kissa på en blomkruka inför ett antal journalister och sedermera gå med i Femistiskt initiativ - ja, jag är ironisk. Palme efterträddes av Ingvar Carlsson som var okej men ändå inte av samma kaliber (men med fast hand dock, vid ett tillfälle då han gav min lillebror sin autograf tryckte han bläckpennan så hårt att den gick sönder) och vad som hände i den socialdemokratiska partitoppen efter honom är det väl ingen som riktigt förstått…

Idag är det iallafall ingen politiker som skulle säga vad Olof Palme sade 1965 (åtta år innan jag föddes): 

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.

Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans.

Tal vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle, 30 juli 1965. Källa: Palme, Olof, Politik är att vilja, Stockholm : Prisma, 1968, s. 181-182. 

Hans tal återspeglar ett helt annat samhälle än det vi har idag. Nu har grumliga rasteorier aldrig varit så nära ytan och så lätta att se, politikerna i de etablerade partierna aldrig så beredvilliga att sno väljare från SD och andra rasist- och populistpartier genom att ta över deras hjärtefrågor, hellre än att sätta ner foten… Sverige håller på att gå åt helvete, inte på grund av massinvandring utan på grund av hatideologier och rasism, utanförskap och otrygghet. Det är ingen som längre bär knappen med texten, “Rör inte min kompis!”

Palmes tal med ett beat från Latin Kings:

http://data.s-info.se/data_page/1232/documents/THE_LATIN_KINGS___FOERDOMAR.MP3

Muslimsvin

När jag går ut från tandläkaren på munkhättegatan är det någonting som fångar min uppmärksamhet. På gatstenen mörka av fukt ligger en bit papper, det är en tom pappersrulle. Den är deformerad av fukten och förmodligen har någon trampat på den. Längsgående har någon skrivit om och om igen ett enda ord: “Muslimsvin”.

Jag blir störd när jag läser orden. De är omsorgsfullt skrivna med bläck, stora och tydliga bokstäver. De pulserar med avsky och illvilja, ett lågintensivt hat som någon velat kommunicera till någon annan, någon skall tydligen få veta att dessa känslor är riktade mot honom eller henne. Eller är det allmänt riktat mot var och en muslim som ser den här rullen?

Varför är det så viktigt att kommunicera det här hatet? Vad är syftet? Är det att skrämma folk, att de skall känna olust… tror man att Lindängens somaliska, romska, arabiska och bosniska befolkning till slut skall packa sina resväskor, montera ner parabolerna från balkongen och åka hem igen? Till vilka hem då? Den krassa verkligheten som så många inte verkar förstå är att den muslimska invandringen inte är ett organiserat maktövertagande, ett lågintensivt jihad där stora barnkullar är massförstörelsevapen riktad mot den svenska folkstrupen. Förfallet och misären i de invandrartäta områdena - där herrgården med sina söndervittrade kackerlacksbemängda hyreshus, nutidens statarlängor, är skräckexempel - inte är idealet för dessa människor, inte någonting som de vill omvandla resten av Sverige till. Nej man flyr från krig och övergrepp. Dessa människor kan berätta om hur det var att drivas av serbiska mördare över fälten utanför Prijedor, hur det är att maktlös utan att kunna trösta eller lindra se sina barn och familjemedlemmar brännas ihjäl av vit fosfor… De kan berätta om hur familjen samlades varje söndagförmiddag och åt frukost och lyssnade på Fayrouz tillsammans i förorten strax utanför Baghdad, om mosaikerna i Herat och Kandahar och om hur krig, våld och övergrepp sliter sönder hela ens tillvaro. Men de reduceras till en grå hotfull massa, utan ansikten, individer eller människor - en grå massa som enbart kan karaktäriseras som: “Muslimsvin”. 

Hursomhelst ligger den där på marken och sakta komposterar i höstrugget i skarp kontrast mot ljuden från de lekande barnen på dagiset bredvid. Jag tar upp pappersrullen och går mot soptunnan ett par meter bort. Man kan säga att jag röstar lite tidigare. På insidan av rullen har någon skrivit ett namn. Initialen “J” och ett efternamn. Är det avsändaren? Jag vet inte, men både budskapet och den eventuelle avsändaren åker i papperskorgen…

Fayrouz: Ljudet av en söndagsmorgon som aldrig kommer åter…

Radovan Karadzic, Sverigedemokrater och “Om detta måste vi berätta”

Radovan Karadzic skulle tydligen ha ställts inför rätta idag (SvD1; SvD2). Det vore bra om det verkligen kom till stånd och att han verkligen blev dömd för sitt ansvar tillsammans med många andra krigsförbrytare ansvariga för den moderna historiens mest vidriga genocid. I Bosnien under 90-talet mördades muslimska bosnier, kvinnor och barn våldtogs systematiskt – till den grad att man i Haag för första gången i historien tog upp våldtäkt som en krigsförbrytelse… I Karadzic fall är det massakern i Srebrenica (Wiki) som är det mest angelägna. Nu dök han inte upp i rätten. Han ville ha mer tid på sig att förbereda sig. Som om tretton år inte räckte till… Kanske vill han göra samma sak som Serbiens förre president och hålla sig undan rättvisan så länge som möjligt och kanske hinna avlida och få en hjältebegravning innan dess.

Från min barndom på 80-talet minns jag kampanjen

Från min barndom på 80-talet minns jag kampanjen, ”Om detta måste ni berätta”: en bok om förintelsen som spreds tillskolor och hushåll. Den översattes t o m på ett antal invandrarspråk – arabiska bl.a. – så att verkligen alla skulle kunna ta del av detta hemska som skett i historien: så att det aldrig skulle kunna hända igen. Vi skulle lära oss av tranformationen av det tyska folket från hederliga människor som inte ville en fluga förnär till mordiska och hatiska nazister, lära oss av mekanismerna som Hitler och hans kumpaner så effektivt manipulerade, osv.
Uppenbarligen fungerade det inte när denna statligt inpräntade kunskap verkligen sattes på prov under 90-talet. Inte många röster höjdes vare sig på folklig nivå eller på politisk/diplomatisk förrän det var försent. När det hela redan hade hänt. Kanske var det etniciteten eller religionstillhörigheten det var fel på… Om detta måste ni berätta, syftade till att en ny förintelse på det judiska folket inte skulle få ske igen. Men bosnierna och senare kosovoalbanerna var ju muslimer. Jag tror inte att man kopplade helt enkelt…
Jag tror fortfarande inte att man kopplar: när man från vissa klartänkta debattörers sida varnar för Jimmie Åkessons sätt att ensidigt framställa muslimer i Sverige som en homogen och individlös massa som tillsammans utgör ett hot mot Sverige, och menar att detta borde sätta igång varningsklockor. Denna retorik är inte ny, inte samhällsklimatet den uttrycks i heller och inte det som den syftar till heller. Då skyndar sig andra och förklarar von oben att det inte alls är så, det här är annorlunda och inte alls som i tyskland under 1930-talet och definitivt inte som i Jugoslavien under 90-talet. Och verkligen inte som Sverige idag! Nä vi svenskar är ju höjda över allt sådant, vi ser ju igenom all sådan retorik och någon rasism finns inte i Sverige. Det är bara det att Sverigedemokraterna förmodligen kommer in i riksdagen nästa val…

Det vi borde ha lärt oss av historien

Det vi borde ha lärt oss av historien är att det inte kommer att gå väl om man ensidigt svartmålar en etnicitet, minoritet eller liknande, ensidigt avhumaniserar, avindividualiserar och demoniserar den till dess att majoriteten inte längre förmår se dem som människor och individer. Det går inte bra helt enkelt. Så får folk säga vad de vill.
Vi får hoppas att Radovan inte får sitta av sitt fängelsestraff i Sverige, här är det nämligen rabatt på muslimska bosnier (SvD). Vi får hoppas att regeringen inte rabatterar de inhemska muslimerna på samma sätt, när det nu kommer till ett val och en ny regering…

Läs även

SvD: Negra Effendic: De sörjandes krav…
Ida Dzanovic: SD:s syn på muslimer…

Även proffstyckaren Jinge sätter huvudet på spiken: Den svenska rasismen

På en bänk i Stockholm

Jag sitter på en bänk i Stockholm. Jag har promenerat vid slottet och gränderna i gamla stan. Jag mår bra. Bakom mig är högsta domstolens byggnad, till vänster om mig ligger riddarhusets ena flygel, vidare bortom vattnet ligger rådhuset vars gyllene tre kronor högst upp i tornet glittrar i solen, till höger om den ligger rosenbad och sedan riksdagshuset. Jag har ätit en risifrutti och en ciabatta och njuter av en omgång three nuns… plötsligt hörs en späd men varm röst:

– Hej. Är du också bostadslös?

– Öh… nej. Det är jag inte svarar jag, och tittar upp på en späd, ganska mager och ganska söt ung kvinna som sätter sig på bänken bredvid och är tyst. Hon tittar rakt fram ut över vattnet och säger ingenting mer.

Jag reser mig efter en stund upp för att gå. Jag skall till stationen för att möta min kollega. Inte för att hon egentligen behöver mötas men det är order från chefen…

– Är du författare frågar, kvinnan från bänken.

– Nej, svarar jag.

– Är du poet då?

– Nej inte det heller men jag skulle gärna vilja vara författare. Varför undrar du?

– Du ser ut som en författare.

– Tack säger jag. (ensam och mottaglig för smicker känner jag djup tillfredställelse i att ha blivit tagen för både författare och poet).

– Vad jobbar du med då?

– Jag är assistanssamordnare. Svarar jag. Väl medveten och det brutala antiklimaxet lägger jag till, “Det är bara nästan lika kul som det låter…” Hon skrattar till.

Jag sätter mig ned bredvid henne på hennes bänk. Jag känner att hon vill prata och jag kan inte riktigt avfärda henne. Hon berättar för mig att hon inte heller är bostadslös egentligen men att hon bor med två “flator” som vill ha sex med henne hela tiden och bråkar med henne för att hon inte vill ställa upp. Eftersom hon inte kan vara hemma går hon runt hela dagarna och sitter på bänkar.

– Jag är livrädd, säger hon, för att få rynkor.

– Vad då? Av solen?

– Nej, säger hon, med en ton som om det vore det dummaste hon hört idag, för jag går ju ute hela dagarna. Det är därför jag har dem här. Och hon tar av sig sina stora solglasögon och tittar på mig.

– Har jag det, säger hon.

– Vad då för nåt?

– Jamen, rynkor! Har jag det?

– Nej, säger jag, du är fin.

Hon berättar om hur hon hela tiden träffar män som lurar henne. Gifta män som vill ha sex utan ansvar och som dumpar henne så fort hon börjar ställa krav på att de skall infria sina löften. Hon är söt som en lillasyster och jag känner för henne. Men hon är samtidigt konstig och jag får känslan av att hon är påverkad av någonting. Inemellan försöker hon lura ut om jag bor i Stockholm och om jag har rum för henne hemma hos mig. Jag berättar att jag bara är här på besök, att jag har hälsat på en god vän och att jag är på väg till Sollentuna för att gå en utbildning som min chef har skickat mig och en kollega på. Så berättar hon om en kille hon träffade på ett tåg, som gav henne ett telefonnummer till ett teatersällskap. Hon ville gärna bli skådespelare. Men eftersom hon inte ville ha sex med honom fick hon själv fixa in sig där utan hans hjälp. Ja det där med sex – eller sexuellt utnyttjande - var en röd tråd i hennes berättelser och när hon konstaterade att “män är svin” hörde jag mig själv emfatiskt hålla med henne. Sedan ändrade jag mig lite och sade att jag är ju också man så jag skulle vilja nyansera det hela lite…

– Ja men DU verkar vara så fin säger hon.

– Det värmer mig att du tycker det, säger jag, jag försöker vara en bra person även om jag inte alltid lyckas så bra som jag skulle vilja.

Jag måste gå så jag säger till henne att det har varit fint att prata med henne och så, men jag måste verkligen gå. Hon vill byta telefonnummer och jag blir lite orolig, jag anar ju att det finns mer under den där späda och lite naiva ytan som får mig att känna mig som en storebror, någonting mörkare, och jag vet att jag inte kan hjälpa henne på annat sätt än att prata en stund med henne utan att utsätta henne för baktankar och göra henne illa så som så många andra män hon träffar verkar göra. Men så ändrar hon sig, hon har gett sitt telefonnummer till folk som sedan inte ringt henne och hon blir så orolig, säger hon, av det. Men vi har ju pratat så länge och hon tycker att jag verkar ju vara en bra människa… vi kommer överens om att om vi träffas igen så byter vi nummer. Jag skyndar mig iväg över bron som leder bort från henne mot stationen och jag vet att hon sitter där och tittar rakt ut på vattnet bakom sina solglasögon och på andra sidan ser jag henne fortfarande på bänken. Jag går för att möta min kollega på stationen och jag undrar vad jag kan göra. Förmodligen ingenting.

*

Jag funderade efteråt om vad jag kunde lära mig av det här… kanske inget annat än att vara en bra man. En man för min hustru och en manlig förebild för min son. Att skapa trygghet i min familj, som ju är navet i min och deras tillvaro, en trygghet i kärleken till min hustru som får mig att alltid sätta hennes lycka först och min sons, som en gång – om Gud vill – skall bli en kärleksfull far och make, där jag är den första förebilden han haft.

Och att visa kvinnorna i min närhet respekt, värme och ett korrekt beteende. Fast män är ju alltid män, säger en del… och så är det förmodligen, men det måste få lov till att finnas nyanser. Jag är övertygad om att det också är ett manligt drag att behärska sig, visa urskiljning och att underordna sitt lägre jag en uppsättning värderingar och etiska ställningstaganden. Fast det är ju så jävla underligt att världen då kryllar av kvinnor som har erfarenheter av män som inte klarar av detta.

Saker som får en låg: Det här med främmande män och kvinnor

På väg till jobbet i dag – jag har semester, men ibland måste man - blev jag förbicyklad av en ung kvinna. Hon var klädd i en ganska tajt och mycket kort kjol och nåt slags leggings (tror jag det heter) och hon gav mig en snabb blick mest för att kolla trafiken omkring sig gissar jag. Hon cyklar framför mig, inte så mycket fortare än jag och jag hinner upp henne i varje uppförsbacke och vid varje stoppljus. Hon sneglar bakåt allt oftare på mig och vid det sista stoppljuset innan mitt jobb verkar hon nervös och hon drar i sin tramsigt minimala kjol för att få den att täcka lite mer. Även jag känner mig lite orolig, situationen verkar som om jag följer efter henne, men det gör jag ju inte. Jag hoppas att hon skall fortsätta vidare någonstans så att hon kan lugna ner sig.

Men inte, hon cyklar  upp på den breda trottoaren bredvid kontoren med mig fem meter bakom henne och visst, hon cyklar in på gården till cykelställen och jag parkerar min cykel bredvid henne och hon grips av en mild panik, fumlar med låset, håller på att tappa sin nyckelknippa o s v. Jag går demonstrativt fram till ytterdörren och trycker med överdrivet stor tydlighet på kodlåset för att visa att jag faktiskt jobbar här och jag är inte farlig alls, vi skulle bara samma väg.

Egentligen är jag sur på hennes sätt att reagera på mig. Tror hon verkligen att det räcker med en minimal kjol och ett tramsigt beteende för att locka fram våldtäktsmannen i vilken främmande man som helst? Vad tror hon om mig? Bara för att jag har skägg och ett medelålders manligt utseende gör det inte mig till ett perverst monster förslavad under min allra lägsta begär utan möjlighet att kontrollera mig ens i dagsljus med människor omkring? Jag är en rätt hygglig snubbe och även om jag tittar en extra gång ibland gör jag mitt bästa för att respektera kvinnor omkring mig.

Jag går in på kontoret i alla fall och där sitter min kvinnliga arbetskamrat. Jag berättar om händelsen, mest som en ”rolig grej” att skratta åt, men också för att beklaga mig, om inte annat är mitt manliga ego sårat…
Då berättar hon istället om hur hon blev förföljd ute på gatan, in i en affär runt hyllorna av en man som hela tiden glodde på henne med ett obehagligt uttryck i ansiktet. Denne väntade sedan på henne i utanför affären och när hon slog till reträtt tillbaks in i affären för att vänta på att han skulle gå sin väg så följde han efter in igen.

Så kanske skall jag inte ta kjolflickan med det hysteriska beteendet så personligt. Kanske var det inte alls mitt utseende eller mitt beteende som hon i nåt slags inbilsk dumhet misstolkade. Kanske har hon upplevt just sådana saker och blivit rejält skrämd. Jag gissar att när man står inför den risken att bli antastad eller t o m våldtagen så sätter det sina spår i ens sätt att värdera omgivningen, för visst kunde jag ha varit ett äckel som triggades igång av hennes minimalt beklädda rumpa och lår på cykeln framför mig och en sådan bör man ju absolut se upp med.

Fast jag kan ändå inte acceptera det. Jag är en hygglig karl, visserligen svag för brunetter och sådant men inte värre än någon annan hygglig karl; jag har ett hjärta i storlek med ett varuhus och jag vill alla väl. Jag varken kan eller vill ta ansvar för vad de lägre stående varelserna av hankön ställer till med, jag har inte med dem att göra och jag vill inte blandas samman med dem bara för att vi hör till samma kön. Tvärtom vill jag att kvinnorna i min närhet skall känna trygghet med mig, och om det märks att jag uppskattar dem inte bara för att de är trevliga att samtala med utan också för att de är kvinnor, så borde det vara en självklar första tanke att, ”Den där snubben kommer ändå att respektera mig och inte utsätta mig för något som kränker mig eller försätta mig i en situation där jag inte vill hamna.”

Men jag drömmer kanske för mycket om den idealvärld som inte finns…

Apropå det satt jag en stund och samtalade med en kvinna på en bänk i Stockholm, hennes erfarenheter satte också mina manliga önskeideal i perspektiv, men det får bli nästa blogginlägg.

Stoppa matchen: Manifestation för Palestina i Malmö

Eller rättare sagt bilder från Stoppa matchen, m fl’s manifestation vid Malmö stadion i anslutning till Davis Cup-matchen mellan Israel och Sverige…

Polisen var där, massor med polis t o m. Enligt uppgifter i media runt 1000 poliser.

Demonstranterna kom. Framför stadion var det uppställt en scen på vilken man skulle hålla tal och spela musik.

Palestinierna hade tagit med sig sin flagga…

Nästan med en gång fick man avbryta musiken från scenen då en grupp människor, sk autonoma, hade brutit sig ur samlingen för att slåss med polisen och försöka storma baltiska hallen. Enligt sydsvenskan med hjälp av slangbomber, smällare och diverse tillhyggen. Sydsvenskan låter dock påskina att hela demonstrationen spårade ur i sina “web-tv” http://sydsvenskan.se/webbtv/  . Men på bilderna ser man också hur folk försöker få dem att sluta - men detta kommenteras naturligtvis inte av speakerrösten - men blir sparkade och förolämpade av de autonoma som hellre vill slåss och förstöra manifestationen för den stora majoritet som ville visa solidaritet och stöd för det palestinska folket. Det här stör jag mig rätt mycket på. Sydsvenskan i synnerhet är en väldigt politiskt enkelriktad tidning som tydligt har tagit ställning för Israel och därför är det - i skrivndets stund - endast den bilden man vill ge av demonstrationen och manifestationen vid stadion.

Vad Sydsvenskan vill förvägra sina läsare som inte var där eller som inte har tillgång till politiskt obunden media är att man från arrangörernas sidan bröt musiken och anföranden flera gånger för att mana till lugn, för att ropa tillbaks de som hade brutit sig ur för att slåss. Framför scenen var det lugnt, inget bråk och inga oroligheter.

Här nedan är det tredje gången som konfrancieren ropar till de som slåss vid sidan av att sluta med det som de gör och komma tillbaks. Hans ord har liten effekt och medan den stora mängden människor, det stora flertalet som kommit dit för en fredlig manifestation buade ut de “stridande” vädjade konfrancieren från scenen, “Snälla, sluta nu.”

Efter att ha slagit fast att dessa individer inte längre var välkomna att delta i manifestationen bildades en mänsklig kedja av funktionärerna och frivilliga för att hålla de bråkande utanför och markera för dem att de inte skulle blanda sig med de övriga.

Tyvärr bröt sig några av dessa autonoma igenom när polisen ryckte fram emot dem, men de mottogs också med mörka blickar och en del fick också höra en del sanningens ord från de seriösa deltagarna som också uppmanade enskilda att ta av sig sina maskeringar… Därefter var det lugnt. Och bl a Rosengårds starke man Ammar Daoud, m fl kunde tala. Talarna berörde alla de övergrepp som Israel gör sig skyldiga till på det palestinska folket och man uppmanade till bojkott av Israel och ett stoppande av matchen.

Även vår underbart vackra svenska flagga fick följa med idag.

Precis innan vi gick, utbrast en av medlemmarna i den palestinska körgruppen då han tittade ut över publiken, “MashaAllâh! Akthar min as-sueid”, i ungefärlig översättning, “Det blir som Gud vill, De flesta är svenskar!”. Och faktiskt verkar det ha varit så. Lite grann av det gamla gardet, dvs de människor som var med på 60- och 70-talet då vänsterrörelsen var levande, Pehr Garton var där också, apropå vänster… och en massa svenska ungdomar o s v.

Jag har valt att inte blogga politiskt på min blogg utan att fokusera på välmående i form av kläder, mat och personlig utveckling, och jag tvingas att konstatera återigen att jag totalt misslyckats med detta. Men jag bromsar nu, bl a på grund av att Israels olagliga ockupation av Palestina och det lågintensiva folkmordet på dess rättmätiga befolkning som bl a förs med hjälp av fosforbomber som bränner upp palestinska barn levande medan föräldrarna tvingas stå och titta på oförmögna att vare sig trösta sitt barn eller att ta det till sjukhus då både rödakorsbilen och sjukhuset är sönderbombat - är något som för många människor är väldigt provocerande. Det är alltså provocerande för dem att man tar upp dessa saker, inte att dem sker, och eftersom jag inte har lust att tjafsa med sådana omänskliga individer i kommentarerna så begränsar jag mig här.

Avslutningsvis. Bojkotta israeliska varor och företag som indirekt eller direkt stöder Israel och skilj på sak och person för antisemitism är inte samma sak som israelkritik eller kritik mot sionismen.

Läs mer:

Sydsvenskans kraftigt vinklade filmsnutt: http://sydsvenskan.se/webbtv/; samt artikel och bildspel med noggrant utvalda bilder: http://sydsvenskan.se/malmo/article418121/91-demonstranter-omhandertagna.html.

Aftonbladet: Tabloidblaskan nummer ett har märkligt nog en aningen mer nyancerad artikel än den lite “finare” dagstidningen Sydsvenskan: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4587871.ab.

Dagens Nyheter visar dock hur man skriver opartiskt och icke-vilseledande: http://www.dn.se/nyheter/sverige/huliganer-angrep-avsparrningarna-1.815565 .