Den här veckans godaste & Hugh Fernlay Whittingstall
Den här veckans godaste är en smörgås jag åt i kväll när jag tittade på några avsnitt av serien “Beyond River Cottage”. En skiva relativt nybakat olivbröd, en strykning över ytan med en vitlöksklyfta (första gången i mitt liv jag gjort nåt sådant - har alltid tyckt att det är fjolligt, en vitlök hackar man ner i maten till sin helhet utan att dutta med den, men det fungerar uppenbarligen), ett tunt lager smör och ett par skivor lagrad Cheddar. Jag tror inte att det finns något som är godare än en helt vanlig ostsmörgås på färskt vitt bröd och ett glas mjölk till.
Beyond River Cottage är en uppföljning på serien River Cottage där Hugh Fernlay Whittingstall lämnar ett stökigt London för att slå sig ner som småbonde på engelska landsbygden i grevskapet Dorset. Nu tar han steget längre och skaffar sig en större gård och bygger sig en resturang där han servererar de produkter gården producerar. Jag kommer säkerligen att återkomma till detta med mer detaljer och funderingar.
Den fundering som uppkom när jag tittade var den att Hugh är en kille som har genomfört sin dröm. I det här fallet att lämna storstaden för att söka ett mer kvalitativt liv. Och fem år senare har den drömmen - och genom att handla enligt de erfarenheter han fått och praktisera de värderingar han har - tagit honom mycket längre än vad man först kunde tro i början av första säsongen. Det ger också mig funderingar kring vilka drömmar jag har och vad jag gör med dem. Deprimerade dock kommer jag ofta fram till att jag inte alls gör någonting alls med dem. Förutom möjligen att jag unnar mig en ostmacka till innan jag går och lägger mig…
Det kommer mer om mina framtidsdrömmar, sista ordet om dem kan inte vara att jag inte gör någonting med dem. Det vore ju för sorgligt och så kan vi ju inte ha det.
Stilstalking
Ni har kanske tittat på The Satorialist som jag länkar till, till höger om texten, som fotar snyggt klädda män och kvinnor på New Yorks gator (och på en del andra platser, Stockholm för tillfället). Själv skulle jag tveka inför att låta en främmande människa, som stoppar mig på gatan, ta mitt foto för att lägga upp på sin blogg. Fast bara en liten stund lång nog för att låta min fåfänga blockera alla förbehåll.
För oavsett jante och andra onaturliga hämningar så vill man ju ha en sådan bekräftelse. I synnerhet om man lägger ner lite extra tid på att tänka igenom kläderna för - om inte annat - att kunna ge sig själv en gillande och tillfredställd blick i spegeln innan man går ut. Då kan det kännas ännu mer tillfredställande om man får ta del av andras uppskattning för ens ansträngningar, även om det slutliga “godkännandet” naturligtvis inte ligger hos främmande människor på gatan…
Så om det nu stiger fram en annan väl klädd person till en på gatan och artigt presenterar sig, säger något trevligt om ens kläder, färgval eller accessoarer o s v så tror jag att man helt enkelt tar det riktigt positivt. Kanske man t o m låter den här personen ta en bild av en…
Jag ville ta en bild av en sådan väl klädd person häromdagen. På väg till jobbet på cykel tog jag en genväg genom sjukhusområdet. När jag kom ut på andra sidan ser jag på trottoaren en man i mörk kostym, vit (med någon ljust gul, knappt märkbar ton) skjorta och röd slips vars knut och översta tio centimetrar syntes ovanför jackans knäppning (översta knappen av två var knäppt - det har jag lärt mig att det är snyggt). Han hade förmodligen en riktigt sjyst klocka på armen men det såg jag inte. Men det som först drog blicken till honom var att han faktiskt hade en kubb på huvudet och ett ihopfällt paraply, med färg matchande kostymtyget, som han använde som promenadkäpp. Det hela såg lite engelskt elegant ut. Förde tankarna till London där jag sett hatt och käpp/paraply hos många utav de tidigar morgonpendlarna - ofta fastspända på pakethållare till scootermopeder som meandrade sig genom den täta trafiken - fast det var många år sedan jag var där sist så förmodligen ser det inte alls ut som jag minns det.
Jag fick en impuls att stanna cykeln och säga någonting om hur bra start det var på min dag och hur inspirerande det var att möta honom på gatan. Men jag hejdade mig för han såg sur ut. Jag vet inte varför han såg sådan ut. Man jag ökade farten igen.
Så här i efterhand ångrar jag mig, jag skulle ha stannat, kanske var det allt han skulle behöva för att bli på bättre humör, att någon stannar och ger en positiv kommentar, ett leende eller vad som helst… Och kanske kunde jag fått något kläd- eller mode-tips att ta med mig.
Hej värld… typ
Mat, kläder (herrmode med ett slags wannabee approach)… och sånt där som hör ihop med att leva rätt så gott…