I jakten på den perfekta hemlagade chilli cheese poppern…
… har jag i princip misslyckats.
En miljard recept
Det finns en miljard recept och beskrivningar på den amerikanska snack som ligger till grund för burger kings chilli cheese poppers på internet vilka alla verkar gå ut på att man fyller Jalapenos med ost och rullar dem i ägg och ströbröd och friterar, eller ugnsbakar dem.
Men det är inte riktigt det jag letar efter. Jag hittade för en tid sedan ett recept, på svenska mind you, som var direkt inspirerat av BK’s variant. Det gick i princip ut på att man skar cheddar i 2*2 cm kuber, penslade dem med olja och rullade i hackad chili och doppade i tempurasmet och friterade.
Och så provade jag
Värt att prova tänkte jag, och så provade jag. Det visade sig vara omöjligt att få något av chilihacket att stanna kvar på ostkuberna och de små bitar som stannade kvar skalades obönhörligt av i tempurasmeten. Allt hacket rördes i stället ner i smeten och ganska snart ökade antalet små chilibitar som följde med osten. Väl nere i den heta oljan rann det mesta av den smälta osten ut ur själva frityrsmeten och lämnade som tomma fyrkantiga innandömen efter sig - chilihacket fanns kvar dock. Intressant men inte optimalt.
De halvtomma små oformliga friterde degtingesterna med perfekta 2*2 cm kubformade små hålrum i sitt innandöme, bara till viss del fylld med ost, var ätbara men inte så mycket mer. Oljig frityrsmet kan busa till det i magen och cheddarost som är en gudagåva i hyvlat skick på en nybakad skiva franskbröd är i riktigt ointressant i halvljummen halvsmält form.
Och vart nu?
En smula strukturerat tänkande, analytiskt sådant… Smaken jag vill åt är den där lite gräddiga ostiga smaken med en ton av jalapeno med bara ett litet sting och mycket smak. Med bara ren ost skjuter man nog vid sidan om. Vad är gräddigt, ostigt och jalapenoigt? En blandning av dessa tre saker - men hur få till konsistensen?
Frityrsmeten på BK är någonting annat än tempura. Den är mer som ett tunt hölje av deg med ett täcke av ett finmalt ströbröd. Hur få till det där?
Until the next time… the jakt goes vidare.
Gubbkeps: en klassiker att ta efter
På Kings hemsida har man en artikel, “Klassikern: Gubbkeps.” Jag har läst den med intresse för jag gillar verkligen den typen av kepsar. I artikeln tar man upp ett antal stilförebilder som bär upp kepsen med aningen större pondus än de äldre svenska män vi annars förknippar kepsen med: Samuel l Jackson, Robert Blake som Baretta och Johny Depp som Donnie Brasco. Och vem vill inte se ut som Johny depp? Eller…
Kepsen är ett märkligt plagg på det viset att det är frikopplat från klass och plånbok på ett sätt som mycket annat i stilväg inte är… Kepsen har allt från en arbetar anknytning från franska revolutionen (killen med sabeln bakom killen med hatt och gevär som chique accessoar) via amerikanska gruvarbetare till engelska människor av klass (social såväl som stilmässig) och allt däremellan.
Bara Watson i sherlock Holmes-serien från 1981 (ladda ner den vet jag, jag seedar om det behövs) är en fröjd när de skall ut på landet, iförd tredelad tweed-kavaj/kostym med keps i matchande mönster och slips med de givna accessoarerna som axelremsväska i robust läder, kikare, anteckningsblock utifall tillfälle ges till att teckna av någonting (i vetenskapligt syfte - wich was the style of the time) samt kraftig promenadkäpp, lämplig för såväl raska promenader över dimbestrukna hedar som att försvara sig mot allsköns kriminella och mot eventuellt hotfulla bybor…
Själv jagar jag en tweedkavaj och en matchande keps - kanske lite mer kontämporära dock än Watsons. Jag har i o f sig två kepsar redan men de är lite svårmatchade ibland fast jag trivs i dem. I synnerhet tillsammans med en stickad slipover, skjorta och en slips - den snyggaste biten av slipsen är ju knuten som tillsammans med de 10 översta centimetrarna slipstyg får en riktigt fin inramning på det viset - så känner jag mig riktigt trivsam.