Mats Olsen Blogg

Ehrm… fotboll?

Ja fotboll.

Min känsla för fotboll har präglats av ett visst snobbistiskt avståndstagande, förmodligen till största delen präglad av att mina barndomsupplevelser av att alltid bli vald sist när lagen skulle delas upp på rasten i lågstadiet, oftast med de inspirerande orden, “Äsh, ni kan ta Mats.” Så det var med en viss känsla av avståndstagande och overklighet som jag gick på Malmö FFs match mot Örebro.

Jag har alltså varit på mitt livs första fotbollsmatch. Eller ja, den allra allra första var kanske någon knattelagsmatch mellan Skogaby BK och Mestocka IF 1981 eller så… Men det är skillnad mellan Malmö stadion och en mossbeluppen gräsmatta ute i halländska obygden, i fotbollssammanhang iallfall.

Det var också min 7-årige sons första fotbollsmatch och det var faktiskt han som skaffade biljetterna till den genom att vinna en kapplöpning anordnad av MFF tillsammans med McDonalds och andraliknande och för idrottsutövare självklara företag. Första priset i form av två biljetter gick i o f sig till alla deltagande vilket överhuvudtaget inte hindrar mig från att vara stolt som en tupp.

Vi anlände i god tid för att leta upp våra platser - vilka både jag och min fru hade rekognocerat tidigare vid tre olika tillfällen, senast i morse på väg till jobbet smet jag in genom grindarna för att leta bland stolsraderna efter rätt plats, allt för att för att inte krossa illusionen hos den lille om världsvan och självsäker pappa som kan allt.  Väl på plats - efter att ha hälsat på grannar och andra vars barn också vunnit förstapris i kapplöpningen befann vi oss alltså på plats, den plats som syns på bilden till höger.

Runt om mig fanns det där klassiska som man förknippar med det svenska föreningslivet och idrotten. Den obligatoriska varmkorven, smal, till bristningsgränsen fylld med köttmassa gjord på trynen, klövar och inälvor av yppersta kvalite, men fullt ätbar då man applicerat senap tillräcklig för att ordentligt gasa ihjäl allt vad smaklökar och flimmerhår heter - och va fanken överskottet det går ju till knattelagets fotbollsläger nästa sommar… Det fanns volentärer i röda jackor som fungerade som olika sorters värdar: matchvärdar, publikvärdar o s v och det fanns enstaka klasar av totalt ointresserade ungdomar som mycket uppenbart hade släpats dit av de olika volunterande värdarna. Det var fint på nåt sätt. Jag var ändå märkbart medveten om att jag inte visste alls hur man skulle uppföra sig eller ens slappna av till en början.

Jag anammade snabbt en trygg skåning ett par rader framför mig som förebild för hur jag skulle bete mig för att smälta in. MFF’s hejarklack befann sig på andra sidan planen på ståplatserna där och de stod för allt oväsen och liv medan det på vår sida var övervägande barnfamiljer med glest emellan. Därför stod han ut särskilt genom sitt engagemang. Genom att betrakta honom lärde jag mig att man t ex inte klappar som på en taeaterföreställning i relativt hög hastighet och med tillbakahållna rörelser, nej snarare är fotbollsklappningen långsam, rytmisk och dov med en utpräglad manlighet där handflatorna producerar ett kloff - kloff - kloff och överkroppen stötigt vaggar med förvarje klappning. Man håller också händerna högt framför sig, det skall synas att man klappar, att man hejar fram sitt lag och det skall inspirera andra till att också ansluta sig. Enligt min ovetande cicerons föredöme tilltalar man också spelarna direkt helt utan hänsyn till om man befinner sig långt utom hörhåll från planen - “Kuomm ijänn, seätt den daå! Spejjla hemott! Passa, passa!”.

Rätt så snart insåg jag att jag inte behövde nån vidare vägledning för när Malmö FF tio minuter in i matchen gjorde sitt första mål kom jag på mig själv, ganska så överraskad över det faktum att jag helt utan att tveka lättade från stolen och ropade ut ett “jaaa” och klappade händerna med ett frenetiskt dovt kloffande. Kanske inte lika ljudligt och otvunget som resten av publiken men trots det var jag fångad i spelet efter det, följde spänt med i passningarna mellan de blåklädda spelarna påplanen, utstötte enstaviga läten som “off”, “Oh!” och en del tvåstaviga som t ex “Oh nääeeh!”, ja t o m med med en anstrykning skånska i uttalet - nästan som en riktig malmö ff:are.

Så det är med både förvåning och en viss tillfreställelse som jag kunnat konstatera att jag fått mersmak. Det var mysigt att dricka te med min son ur den medhavda termosen och äta kex; peka ut för den lille var bollen var någonstans på planen och låta sig ryckas med lite grann av de spännande delarna av spelet - ja ett stycke kvalitetstid som jag fick ha med min som, samtidigt som jag upptäckte en annan sida av mig själv som jag kanske förträngt eller undlåtit att bejaka. Fast lite otäckt också…

Avslutningsvis, Torsson:

Och för att ta del av stjärnglansen måste jag också inflika att jag både har träffat Bo åkerström privat och t o m spelat på hans första gitarr, en halvakustisk svårstämd liten sak på vilken de första Torssonlåtarna komponerades. Men det är en annan historia…