Vackert förfall
Ibland kan förfall vara vackert. Jag har haft min första riktiga upplevelse av “urban utforskning” och… det gav mersmak.
Strax utanför Malmö ligger resterna av Gyllins trädgårdar. Ett trädgårdsmästeri där man fram till slutet av 70-talet odlade bl a rosor. Nu är allting övergivet och det finns planer på att bygga hus på området istället och de arkeologiska undersökningarna som så gott som alltid föregår en sådan exploatering är nyligen avslutade. Man fann resterna (bl a) av en järnåldersby på platsen. Så i ett historiskt perspektiv är det väl okej att skövla området och bygga någonting nytt på det istället för det som varit där innan. Men samtidigt är det lite dystert…
Att gå runt i snåren mellan de förfallna och igenvuxna växthusen och de tillhörande kringbyggnaderna är en märkligt känsla. Det är tyst på ett speciellt sätt. Vinden susar genom grenverken som skrapar och dunsar mot de fåtal intakta glasytorna och man känner sig ensam och betraktad på samma gång - svårbeskrivet. Det är lite otäckt, nerverna producerar spöken, romantikern inom en kontrar med att göra en uppmärksam på detaljer som sprucket rostade emaljsiffror över dörrar, gammaldags skottkärror som halvt övervuxna håller på att bli ett med naturen - o s v. Spåren av både trädgårdsverksamheten och mänskligt liv i frånvaron av den - gamla blomlådor och omkullrasade planteringsbord samsas med en läderfåtölj och notblad utspridda över golvet i bygganden intill växthus nr 5. En pall med dunkar med kemi-lappar på har ställts in för att förvaras och glömmas bort tillsammans med en barncyckel av mycket äldre årgång; rostiga burkar med gammaldags gevaliatryck på vittnar om att inte alla barn av den skånska myllan föredrar Zoegas gröna skånerost…
Jag tog 103 bilder i ganska rask takt och jag har noterat för mig själv att jag skall ägna min lediga tid åt detta och inte min begränsade lunchrast i fortsättningen. Ett urval av bilderna kommer på mitt galleri inom kort.
/M