Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle.
Dagens politik är på många sätt feg och rygradslös. När jag i början av 80-talet insåg att även jag skulle komma att rösta, inte i det pågående valet men nästa, var det två politiker som jag kände stor respekt för: Lars Werner och Olof Palme. Werner hann jag uppleva s a s via tv och han framstod som en rak och hederlig person. Vad han sade kommer jag inte ihåg. Olof Palme såg jag en gång hålla tal på Liseberg, som en lite prick på andra sidan ett hav av människor. Nu blev han mördad strax innan jag egentligen blev politiskt medveten. Men jag kände ändå en viss storhet kring den mannen genom andra som höll honom högt i min omgivning. Först i efterhand när jag hört och läst om honom och av honom har jag förstått att sådana politiker kommer aldrig igen. Lars Werner efterträddes av Gudrun Shyman som trots en del ljusglimtar aldrig kom upp i någon högre nivå och vars främsta politiska bragder bestod i att i onyktert tillstånd kissa på en blomkruka inför ett antal journalister och sedermera gå med i Femistiskt initiativ - ja, jag är ironisk. Palme efterträddes av Ingvar Carlsson som var okej men ändå inte av samma kaliber (men med fast hand dock, vid ett tillfälle då han gav min lillebror sin autograf tryckte han bläckpennan så hårt att den gick sönder) och vad som hände i den socialdemokratiska partitoppen efter honom är det väl ingen som riktigt förstått…
Idag är det iallafall ingen politiker som skulle säga vad Olof Palme sade 1965 (åtta år innan jag föddes):
Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans.
- Tal vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle, 30 juli 1965. Källa: Palme, Olof, Politik är att vilja, Stockholm : Prisma, 1968, s. 181-182.
Hans tal återspeglar ett helt annat samhälle än det vi har idag. Nu har grumliga rasteorier aldrig varit så nära ytan och så lätta att se, politikerna i de etablerade partierna aldrig så beredvilliga att sno väljare från SD och andra rasist- och populistpartier genom att ta över deras hjärtefrågor, hellre än att sätta ner foten… Sverige håller på att gå åt helvete, inte på grund av massinvandring utan på grund av hatideologier och rasism, utanförskap och otrygghet. Det är ingen som längre bär knappen med texten, “Rör inte min kompis!”
Palmes tal med ett beat från Latin Kings:
http://data.s-info.se/data_page/1232/documents/THE_LATIN_KINGS___FOERDOMAR.MP3