Mats Olsen Blogg

Mohammad Omar

När media dikterar vem som är persona non grata.

Mohammad Omar är en poet och författare med rötterna i både Persien och Hälsingland; han har varit redaktör för kulturtidskriften ”Minaret” och gett ut både ett antal diktsamlingar och någon Essä. Han är enligt egen utsago även radikal, radikal muslim alltså och enligt andras utsagor är han även antisemit, homofob, nazist och allmänt väldigt omöjlig.

Efter att han … sagt det som väldigt många tänker och känner i det här landet och i resten av världen med för den delen, nämligen att de verkliga terrorstaterna i själva verket är Israel och USA hände någonting. Programledaren och ansvarige utgivare blev så oerhört chockade över detta tilltag, ja nästa traumatiserade, att de var tvungna at gå ut i media och med andan i halsen tala om hur chockerade de var över Mohammad Omars tilltag och att Omar var hemsk och dum och stygg.

Sedan sade han det själv…

Sedan gick Mohammad Omar ut och sade på sin blogg att han var radikal.

Sedan sade man i media – artiklar, krönikor m fl – att Omar var radikal, nästan som om de själva kommit på det. Sedan lusläste man hans blogg, kollade hans länkar därifrån och vem som länkade till honom, vem som skrev inlägg i hans bloggs kommentars funktion och om han själv kommenterade eller modererade dessa – och så drog man de slutsatser som nämnts ovan.

Han gick alltså med andra ord från att vara i princip Sveriges ende rumsrene muslim, som gick att ha i möblerade rum utan att bli upprörd över karikatyrer över profeten Mohammed, rondell hundar och Arla och som inte talade osammanhängande meningar på rotvälsk Rinkeby/Rosengårdssvenska, utan som formulerade sig med ett gott språk, kunde hantera referenser till den västerländska litteraturen och filosofin mm, till att bli en antisemit, islamist och islamofascistiskisk fanatiker – ja alla dessa tillmälen går att finna på bloggar, nätupplagor av dagstidningar m fl. som talar om Omars sk. ”radikalisering.”

Mohammad Omars rumsrenhet har stuckit i ögonen

Att Mohammad Omars rumsrenhet har stuckit i ögonen på många islamkritiker (läs rasister, populister och rädda småsinta människor som skräms av det främmande, hotande, exotiska och svårgripbara som Islam trots vår svenska upplysta modernitet fortfarande utgör för många människor) är inte överraskande. Inte heller är det överraskande att många av dessa nu frossar ganska så ohämmat i de uppgifter som kommit fram när Omar s a s synats i sömmarna.  Lite förvånande är att han inte längre får prata i p1…
Vad som förvånar mig lite mer är istället hur vissa muslimska debattörer agerar. Till exempel bloggar någon följande:

”Sveriges Unga Muslimer (SUM) har för länge sedan tagit avstånd från Omars äventyr. Svenska Muslimska Fredsrörelse kommer säkert att göra det samma, alldeles strax. Paraply organisationen Svenska Muslimska Råd (SMR) = säkert. Men jag vågade först, och jag är jätte stolt för det.”

Varför går det så snabbt? Varför görs det med referenser till mediadrevet? Varför diskuterar man inte Omars åsikter på ett sakligt sätt? Jag vet inte, men jag låter frågorna hänga i luften… Men man kunde tro att det islamiska broderskapet skulle vara lite mer, ja, ideologiskt eller mer baserat på värderingar och etiska normer och inte på att vara först med att offentligt ta avstånd. Kanske misstar jag mig på detta.
Personligen upplever jag många element i hans ”radikalisering” som friska fläktar. Han ger uttryck för en islamsyn där man står för islams idéer som de allmängiltiga idéer de är för en troende.T ex., säger han i en intervju med Aftonbladet, provokativt betitlad, ”Islam är botemedlet” (http://www.aftonbladet.se/kultur/article4955198.ab)

”Ja, Gud har inte diskriminerat svenskarna och bara gett islam till araberna. Utan Gud älskar också svenska folket och därför har han kallat dem genom sin profet Muhammed, frid vare med honom.”

Sådana påståenden går att diskutera för och emot, men det är inte ämnet för min bloggning just nu, så jag låter det vara. Men det är förmodligen här som problemet ligger, en skränande hop människor utanför en tidningsredaktion, ungdomar som eldar upp soptunnor i rosengård … är hanterbara. Det går att skicka polisen på dem, att avfärda dem som våldsverkare och yttrandefrihetsmotståndare eller som barbarer i största allmänhet. En välformulerad Mohammad Omar som formulerar en sanning enligt islamiska normer och värderingar, som kanske inte alltid är i linje med vad som är politiskt korrekt i samhällsdebatten, som utan problem kan referera till sin barndom i Härjedalen (?) där han samlade blad till sin farbrors herbarium och som insatt kan diskutera Swedenborg, Philosophia perennins och förintelseförnekares åsikter med samma intellektuella färdigheter… Ja det är lite svårare att hantera.

Och uppenbarligen skrämmer det också muslimer

Och uppenbarligen skrämmer det också muslimer som skapat sig en plattform genom att vara just politiskt korrekta, som gör avkall på sin religion och som när de påstår sig stå upp för den och försvara den egentligen säljer ut den till lägstbjudande och visar hur mycket de skäms för det som de tror på. Ja det finns de som t o m bygger sitt eget existensberättigande på att peka finger åt andra muslimer, oftast inom den sk. traditionella islam - inför varje journalist och politiker - och som även Mohammad Omar tillskriver sig till. Ett begrepp som är myntat i reaktion på den sk. wahhabismen/salafismen och följaktligen inte är särskilt traditionell, men det är en annan diskussion. Och därför är det inte förvånande att dessa är bland de första att kritisera Mohammad Omar. Yea, we got a fine house, massa!

Samtidigt punkterar Omar sin nya position

Men samtidigt punkterar Omar sin nya position som ‘rakryggad muslim som står upp för innehållet i sin tro’ genom att upplåta sin blogg och sitt engagemang för frågor som är glödande kol att hantera. Antisemitismens hjärtefrågor som huruvida förintelsen verkligen ägt rum och i såfall hur många det var som mördades, eller konspirationsteorier kring 9/11 o likn. kräver en fingertoppskänsla utöver det normala för att kunna diskuteras kritiskt. Här tror jag ligger det verkliga problemet för muslimerna som åtminstone hittills kunnat pusta ut var gång de sett honom i tv-soffa, ”å vad skönt, han kommer att säga något vettigt.” Nu kommer de, i förlängningen i alla fall, även att få hans skugga över sig. Åsikterna från Omars blogg och uttalanden, från de han länkar till och de han upplåter plats åt på sin blogg, kommer också att tillskrivas de andra muslimerna, oftast mot deras vilja. Åsiktsfloran där kommer att tas som intäkt för att även andra muslimer härbärgerar det tankegodset. Det är naturligt i samhällsdebatten som går ut på att allting muslimerna gör skall misstänkliggöras och det är mycket olyckligt att en framträdande personlighet som Mohammad Omar sätter sig i den positionen.

Personligen hoppas jag att det är ett demokratiexperiment som gått snett, att det skall gå över snart innan det är allt för sent. Men jag tror tyvärr inte det och det gör mig lite ledsen…

Andra bloggar…

Mohammad Omar: http://alazerius.wordpress.com/

Muslimers avståndstagande - Ida D/Forum för frihet: http://forumforfrihet.blogspot.com/2009/04/farval-mohamed-omar.html  The absolute banana: http://absolutebanana.blogspot.com/

Drevet - Proffsåsiktsmaskinen Jinge gör sig till en del av drevet, hans bloggning kan också tjäna som illustration till överföringen av Mohammads åsikter på en större grupp muslimer då han verkar tro att det nu finns en hel rad muslimer som skulle imponeras av dessa att de nu skulle ta honom till sin famn: http://jinge.se/politik/mohamed-omar-gar-andras-arenden.htm .

Slutligen en annan sorts text om den ”Västerländska toleransen…” http://www.aftonbladet.se/kultur/article4974878.ab
I dessa referenser finns också tillräckligt med länkar vidare för den som vill läsa mer om det jag diskuterat ovan.