Mats Olsen Blogg

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle.

Dagens politik är på många sätt feg och rygradslös. När jag i början av 80-talet insåg att även jag skulle komma att rösta, inte i det pågående valet men nästa, var det två politiker som jag kände stor respekt för: Lars Werner och Olof Palme. Werner hann jag uppleva s a s via tv och han framstod som en rak och hederlig person. Vad han sade kommer jag inte ihåg. Olof Palme såg jag en gång hålla tal på Liseberg, som en lite prick på andra sidan ett hav av människor. Nu blev han mördad strax innan jag egentligen blev politiskt medveten. Men jag kände ändå en viss storhet kring den mannen genom andra som höll honom högt i min omgivning. Först i efterhand när jag hört och läst om honom och av honom har jag förstått att sådana politiker kommer aldrig igen. Lars Werner efterträddes av Gudrun Shyman som trots en del ljusglimtar aldrig kom upp i någon högre nivå och vars främsta politiska bragder bestod i att i onyktert tillstånd kissa på en blomkruka inför ett antal journalister och sedermera gå med i Femistiskt initiativ - ja, jag är ironisk. Palme efterträddes av Ingvar Carlsson som var okej men ändå inte av samma kaliber (men med fast hand dock, vid ett tillfälle då han gav min lillebror sin autograf tryckte han bläckpennan så hårt att den gick sönder) och vad som hände i den socialdemokratiska partitoppen efter honom är det väl ingen som riktigt förstått…

Idag är det iallafall ingen politiker som skulle säga vad Olof Palme sade 1965 (åtta år innan jag föddes): 

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.

Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans.

Tal vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle, 30 juli 1965. Källa: Palme, Olof, Politik är att vilja, Stockholm : Prisma, 1968, s. 181-182. 

Hans tal återspeglar ett helt annat samhälle än det vi har idag. Nu har grumliga rasteorier aldrig varit så nära ytan och så lätta att se, politikerna i de etablerade partierna aldrig så beredvilliga att sno väljare från SD och andra rasist- och populistpartier genom att ta över deras hjärtefrågor, hellre än att sätta ner foten… Sverige håller på att gå åt helvete, inte på grund av massinvandring utan på grund av hatideologier och rasism, utanförskap och otrygghet. Det är ingen som längre bär knappen med texten, “Rör inte min kompis!”

Palmes tal med ett beat från Latin Kings:

http://data.s-info.se/data_page/1232/documents/THE_LATIN_KINGS___FOERDOMAR.MP3

Muslimsvin

När jag går ut från tandläkaren på munkhättegatan är det någonting som fångar min uppmärksamhet. På gatstenen mörka av fukt ligger en bit papper, det är en tom pappersrulle. Den är deformerad av fukten och förmodligen har någon trampat på den. Längsgående har någon skrivit om och om igen ett enda ord: “Muslimsvin”.

Jag blir störd när jag läser orden. De är omsorgsfullt skrivna med bläck, stora och tydliga bokstäver. De pulserar med avsky och illvilja, ett lågintensivt hat som någon velat kommunicera till någon annan, någon skall tydligen få veta att dessa känslor är riktade mot honom eller henne. Eller är det allmänt riktat mot var och en muslim som ser den här rullen?

Varför är det så viktigt att kommunicera det här hatet? Vad är syftet? Är det att skrämma folk, att de skall känna olust… tror man att Lindängens somaliska, romska, arabiska och bosniska befolkning till slut skall packa sina resväskor, montera ner parabolerna från balkongen och åka hem igen? Till vilka hem då? Den krassa verkligheten som så många inte verkar förstå är att den muslimska invandringen inte är ett organiserat maktövertagande, ett lågintensivt jihad där stora barnkullar är massförstörelsevapen riktad mot den svenska folkstrupen. Förfallet och misären i de invandrartäta områdena - där herrgården med sina söndervittrade kackerlacksbemängda hyreshus, nutidens statarlängor, är skräckexempel - inte är idealet för dessa människor, inte någonting som de vill omvandla resten av Sverige till. Nej man flyr från krig och övergrepp. Dessa människor kan berätta om hur det var att drivas av serbiska mördare över fälten utanför Prijedor, hur det är att maktlös utan att kunna trösta eller lindra se sina barn och familjemedlemmar brännas ihjäl av vit fosfor… De kan berätta om hur familjen samlades varje söndagförmiddag och åt frukost och lyssnade på Fayrouz tillsammans i förorten strax utanför Baghdad, om mosaikerna i Herat och Kandahar och om hur krig, våld och övergrepp sliter sönder hela ens tillvaro. Men de reduceras till en grå hotfull massa, utan ansikten, individer eller människor - en grå massa som enbart kan karaktäriseras som: “Muslimsvin”. 

Hursomhelst ligger den där på marken och sakta komposterar i höstrugget i skarp kontrast mot ljuden från de lekande barnen på dagiset bredvid. Jag tar upp pappersrullen och går mot soptunnan ett par meter bort. Man kan säga att jag röstar lite tidigare. På insidan av rullen har någon skrivit ett namn. Initialen “J” och ett efternamn. Är det avsändaren? Jag vet inte, men både budskapet och den eventuelle avsändaren åker i papperskorgen…

Fayrouz: Ljudet av en söndagsmorgon som aldrig kommer åter…