Mats Olsen Blogg

Saker som får en låg: Det här med främmande män och kvinnor

På väg till jobbet i dag – jag har semester, men ibland måste man - blev jag förbicyklad av en ung kvinna. Hon var klädd i en ganska tajt och mycket kort kjol och nåt slags leggings (tror jag det heter) och hon gav mig en snabb blick mest för att kolla trafiken omkring sig gissar jag. Hon cyklar framför mig, inte så mycket fortare än jag och jag hinner upp henne i varje uppförsbacke och vid varje stoppljus. Hon sneglar bakåt allt oftare på mig och vid det sista stoppljuset innan mitt jobb verkar hon nervös och hon drar i sin tramsigt minimala kjol för att få den att täcka lite mer. Även jag känner mig lite orolig, situationen verkar som om jag följer efter henne, men det gör jag ju inte. Jag hoppas att hon skall fortsätta vidare någonstans så att hon kan lugna ner sig.

Men inte, hon cyklar  upp på den breda trottoaren bredvid kontoren med mig fem meter bakom henne och visst, hon cyklar in på gården till cykelställen och jag parkerar min cykel bredvid henne och hon grips av en mild panik, fumlar med låset, håller på att tappa sin nyckelknippa o s v. Jag går demonstrativt fram till ytterdörren och trycker med överdrivet stor tydlighet på kodlåset för att visa att jag faktiskt jobbar här och jag är inte farlig alls, vi skulle bara samma väg.

Egentligen är jag sur på hennes sätt att reagera på mig. Tror hon verkligen att det räcker med en minimal kjol och ett tramsigt beteende för att locka fram våldtäktsmannen i vilken främmande man som helst? Vad tror hon om mig? Bara för att jag har skägg och ett medelålders manligt utseende gör det inte mig till ett perverst monster förslavad under min allra lägsta begär utan möjlighet att kontrollera mig ens i dagsljus med människor omkring? Jag är en rätt hygglig snubbe och även om jag tittar en extra gång ibland gör jag mitt bästa för att respektera kvinnor omkring mig.

Jag går in på kontoret i alla fall och där sitter min kvinnliga arbetskamrat. Jag berättar om händelsen, mest som en ”rolig grej” att skratta åt, men också för att beklaga mig, om inte annat är mitt manliga ego sårat…
Då berättar hon istället om hur hon blev förföljd ute på gatan, in i en affär runt hyllorna av en man som hela tiden glodde på henne med ett obehagligt uttryck i ansiktet. Denne väntade sedan på henne i utanför affären och när hon slog till reträtt tillbaks in i affären för att vänta på att han skulle gå sin väg så följde han efter in igen.

Så kanske skall jag inte ta kjolflickan med det hysteriska beteendet så personligt. Kanske var det inte alls mitt utseende eller mitt beteende som hon i nåt slags inbilsk dumhet misstolkade. Kanske har hon upplevt just sådana saker och blivit rejält skrämd. Jag gissar att när man står inför den risken att bli antastad eller t o m våldtagen så sätter det sina spår i ens sätt att värdera omgivningen, för visst kunde jag ha varit ett äckel som triggades igång av hennes minimalt beklädda rumpa och lår på cykeln framför mig och en sådan bör man ju absolut se upp med.

Fast jag kan ändå inte acceptera det. Jag är en hygglig karl, visserligen svag för brunetter och sådant men inte värre än någon annan hygglig karl; jag har ett hjärta i storlek med ett varuhus och jag vill alla väl. Jag varken kan eller vill ta ansvar för vad de lägre stående varelserna av hankön ställer till med, jag har inte med dem att göra och jag vill inte blandas samman med dem bara för att vi hör till samma kön. Tvärtom vill jag att kvinnorna i min närhet skall känna trygghet med mig, och om det märks att jag uppskattar dem inte bara för att de är trevliga att samtala med utan också för att de är kvinnor, så borde det vara en självklar första tanke att, ”Den där snubben kommer ändå att respektera mig och inte utsätta mig för något som kränker mig eller försätta mig i en situation där jag inte vill hamna.”

Men jag drömmer kanske för mycket om den idealvärld som inte finns…

Apropå det satt jag en stund och samtalade med en kvinna på en bänk i Stockholm, hennes erfarenheter satte också mina manliga önskeideal i perspektiv, men det får bli nästa blogginlägg.

Halal-tv och Carl Hamilton

Jag tittade på programmet halal-tv när det sändes i måndags. Det var ett trevligt program om tre svenska tjejer som reste runt på olika platser i Sverige och tittade på olika saker och fenomen i det svenska samhället. I det här, första avsnittet var man ute i det segregerade Danderyd och träffade en rik, välklädd äldre man som var enormt trevlig. Man var också ute i Alby (tror jag att det var) som är en mindre segregerad förort till Stockholm.

Tre muslimska tjejer

Naturligtvis jäser det i stugorna när diverse rednecks förstår att programledarna är tre muslimska tjejer, som bär slöja och som helt utan omsvep menar sig vara svenska och muslimer samtidigt. För vän av små ord med stor betydelse kan det vara värt att notera ”OCH muslimer…” och inte ”MEN muslimer…”. Här ligger problemet – för de som ser det så: programmet talar inte om patriarkalt förtryck, hedersproblematik, växande och hotfull islamism bland segregerade ungdomar i förorten och annat som är synonymt med tv-bilder på kvinnor i slöja. Tvärtom är det befriande fräscht. Det är tre unga kvinnor som är som svenska unga kvinnor är mest, de pluggar, de fnittrar, de talar om saker som de kanske är lite för unga för att till fullo förstå, de är lite valhänta men med en entusiasm som kompenserar för allt. Helt enkelt som ungdomar är som mest. Och förutom Nadja Jebrils matlagningsprogram för ett antal år sedan har det varit tunnsått med fullt normala oproblematiserade muslimska människor i tv.

En hysterisk Hamilton

Naturligtvis kom det ett smolk i bägaren i form av Carl Hamilton som blev hysterisk när två av dessa kvinnor inte ville ta hans hand. Jag kan förstå att man kan känna sig obekväm när man sträcker ut sin hand och någon inte tar den och att den första reaktionen kan vara just att man känner sig avvisad. Men sedan måste man inse att när en ung, och i mitt tycke vacker kvinna ger en ett varm och stort leende med sin hand symboliskt lagd över hjärtat så kan det inte vara annat än positivt, ja bara en idiot missförstår situationen.

Carl Hamilton gör just detta. Han förstår inte. Istället propsar han på att få skaka hand med dem, han kan inte nöja sig med att de förklarar för honom att de låter bli av religiösa skäl och att de inte menar något illa med det. Han blir högljudd och otrevlig och det slutar med att han tränger sig på en av dem och tar tag i henne för att skaka hennes hand med den bryska kommentaren, ”Nu skakar du hand!”

Detta står att läsa och att lyssna till på programmets hemsida på svt.se.

Carls försvarstal i Aftonbladet dagen efter känns krystat och som en mildare fortsättning på hans reaktion i programmet. Han talar om att ta seden dit man kommer, att han blev anklagad för rasism (vilket han inte blev) o s v. I princip det vanliga svamlet när man vill komma på ursäkter för att man skall få lov till att vara respektlös och oförskämd mot invandrare, och muslimer i synnerhet. Exempel på detta, från Carl själv, kan vara att föreslå ett återvändande till Iran (oavsett varifrån man kommer) om det inte passar sig, eller bosätta sig i en jordhåla. Han talar också om att minoriteten skall anpassa sig till majoriteten och att det måste finns gränser för vad vi riktiga svenskar skall behöva ge avkall på.

Att definiera svenskar efter pilsnerfilmer

Det är ett problem här Carl. Vi kan inte längre definiera riktiga svenskar enligt en rasbiologisk pilsnerfilm där skåningarna är trygga, överviktiga, insmorda i svål och sjunger om att äta mat och där stockholmare klär sig i studentkeps och uttalar nasala lustigheter som bara din mormor har referenser till att kunna förstå och där zigenare stjäl folks höns. Även invandrare är svenskar. De förväntas arbeta, betala skatt, följa lagar och regler, rösta och uppfostra sina barn till att bli fotbollsproffs – och så skall det självklart vara och så gör de facto alla de invandrare som kan – därför kan man inte förvänta sig att de skall hålla käften, vara tacksamma och underordna sig, som en exotisk slavklass till alla rasrena svenskar som behagar vara nedlåtande och oförskämda mot dem. Och definitivt inte kräva det av dem. Av denna anledning skall även dessa vara med i samhället på samma villkor, få tala och agera på samma villkor och ställa krav och kritisera och bygga vårt samhälle på samma villkor.

Men Carl, allt det där är att blanda bort korten. faktum kvarstår, du trängde dig inpå en annan kvinna som tydligt visat för dig att hon vill inte ha fysisk kontakt med dig för att ta i henne, mot hennes vilja. Du har också gjort en kvinna så illa till mods att hon var tvungen att lämna rummet där du befann dig. En man gör inte så. Inte en riktig i alla fall.

Eftersom programmet i övrigt var fyllt av trevliga människor kommer jag att titta nästa vecka också i lycklig förvissning om att Carl inte är med. Ja sådana som Carl skall inte med alls, åtmynstone inte förrän han har lärt sig att visa kvinnor - och andra människor i stort - respekt.