Yerebatan Sarnıcı - Basilika-cisternen och Sultan Ahmet Camii – Blå moskén

Istanbul - Juni 2008

Yerebatan Sarnıcı, eller Basilika-cisternen är den största av flera underjordiska vattenreservoarer under Istanbul. Den började byggas redan under Kejsar Justianus tid  483-565, men redan under Constantin den 1:es tid (272-337) hade man konstruerat en reservar på platsen. Reservoaren försörjde det kejserliga palatset med vatten. Palatset var ca 19000 m2 stort och låg mellan Hagia Sofia-basilikan och hippodromen vilken numera är en park intill Sultan Ahmet-torget. Bland annat finns två obelisker finns kvar från den romerska tiden och mycket lär också finnas kvar under marken, platsen kallas i folkmun också för Atmeydanı, dvs Hästtorget. Palatset, och Konstantinopel i stort föll dock offer för Bonifacius den 1:es korsriddare 1204 och plundrades, och man kunde inte längre finansiera palatsets underhåll och då Mehmet den 2:e intog staden stod palatset i ruiner.

Entren till cisternen låg urspungligen vid foten av pelaren ovan. Tekniskt sett inte det bästa fotot men jag gillade solarflaren. Cisternen mäter 143 * 64 meter och taket bärs upp av en skog av 336 marmorpelare och har en kapacitet på 80000 kubikmeter vatten. Cisternen glömdes bort under århundradena – förutom av de som bodde i anslutning till den och som brukade ta både vatten och fånga fisk i den från luckor och hål i källargolven. Det finns olika berättelser om hur de återupptäcktes. En av dem går ut på att myndigheterna upptäckte att man i husen ovanför cisternen brukade fiska från hål i källargolven och man beslöt sig för att undersöka saken. En annan gör gällande att det var en fransk forskare under senare hälften av 1700-talet som uppmärksammade fisket och blev nyfiken. Platsen är hursomhelst restaurerad och öppen för besökare. Man har även hunnit spela in hur James Bond i filmen From Russia with Love tar sig in i den sovjetiska ambassaden (som visserligen låg i en helt annan stadsdel) via cisternen.

Atmosfären är dunkel och suggestiv och ljussättningen av pelarna ger en märklig atmosfär, speciellt när det inte är för många turister där. I vattnet finns karp och mynt. Jag vet dock inte om det är en genuin Istanbultradition att använda cisternen som lyckobrunn dock. Däremot finns ett hål i en av pelarna och sägnen säger att den som med tummen i hålet och handflatan tryckt mot pelaren kan vrida handen ett helt varv kommer att regera över Konstantinopel/Istanbul. Jag lyckades dock inte. Samma sägen finns om ett liknande hål i en av pelarna i Hagia Sofia.
I det nordvästra hörnet av cisternen finns två pelare vars bas utgörs av två medusahuvuden. Varför det är där är idag ett mysterium. Man menar dock att dessa tagits från något antikt tempel och att deras positioner – den ena är ställd på sidan och den andra är upp och ner – är avsiktliga.

Sultan Ahmet Camii som byggdes 1609-1616 av sultanen Ahmet den 1:e var den sista av det osmanska imperiets stora praktmoskéer och anses markera slutet på den klassiska osmanska arkitekturen. Mosken ritades av Sinans elev Sedefkar Mehmet Aga som baserade sin plan på sin gamle mästares moské Shehzade (-1546) och använde sig av idéer både från de osmanska moskéerna och från de byzantiska kyrkorna, främst kanske från Hagia Sophia som ligger mittemot Blå moskén.

Moskén byggdes med sex stycken minareter. Enligt traditionen skulle sultanen ha beordrat att de skulle göras av guld (på turkiska: altin) vilket missförstods som sex (alti) minareter. Men detta ansågs övermodigt då det då bara var den heliga moskén i Mecka som hade sex minareter och sultanen kritiserades av teologerna. Han löste dock detta genom att helt enkelt bekosta byggandet av en sjunde minaret i Mecka.

I moskéns inre omgärdas man av en enorm rymd där rumskänslan nästan helt upphör under den 43 meter höga centralkupolen. Väggarna kläs av mer än 20000 handgjorda keramikplattor från Iznik där den dominerande färgen har gett moskén dess smeknamn och över 200 fönster släpper in ett skimrande ljus genom färgat glas.

Intressant var att turisterna här inte dominerades av tyskar och amerikaner som överallt annars utan av resenärer från olika muslimska länder som här hade en fördel att de kunde gå förbi det trästaket som ställts upp för att garantera de ordinarie moskébesökarna lugn och ro vid bönestunderna. En sak att vara förberedd på när man som turist besöker moskéerna är att dessa är aktiva religiösa platser och att de bedjande inte är en del av turistattraktionen.  

Jag kan vara ganska så nyfiken av mig och har varit och klättrar i flera trappor och gallerier i olika moskéer och kommit undan med det genom att visa platsen respekt och fråga om lov av de som befinner sig där, i synnerhet i Istanbul eller andra platser där man är vana vid turister. Bara vid ett tillfälle, i en liten barockmoské i Tekirdag (åker du dit så måste du bara prova den lokala köften som är världsberömd i hela Turkiet) där en äldre turkisk man med markerad ilska upplyste mig och min infödde ciceron om hur haram det var av oss att vara där, fotografera där och att existera överhuvudtaget… Men det var ett ungantag.

Läs mer på:

En grundligare redogörelse för cisternens historia än min sammanfattning (i huvudsak från wikipedia och diverse minnesanteckningar) kan ni hitta på  http://www.yerebatan.com

Wikipedia | Ottoman Architecture | Sultan Ahmet Mosque

En text med ytterligare info om Sultan Ahmet moskén: Sultan Ahmet

Sist men störst, du får bara inte missa den här sidan... En Turkisk sida (frukta ej, den finns i engelskspråkig version) med 3d bilder från en hel rad intressanta platser i turkiet: 3DMekanlar.com och deras "special" på Sultan Ahmet-moskén.